In the Flamman, the Swedish Communist weekly, there was a lively debate: Andreas Malm, an active supporter of Palestine, and once a good guy, joined the Jewish Liberal front and attacked his yesteryear allies for their “antisemitism”
- Shamir’s second response in English and
- in Swedish
- Lasse’s response in Swedish
- Malm’s second letter in Swedish
- Shamir’s first response in English and
- in Swedish
- Malm’s first attacl
- Malm Again Response by Israel Shamir to Andreas Malm’s article “Kväljande antisemitism
”Jag är för en levande, livlig, vital marxism” – writes Andreas Malm in his overlong apology of Jews and attack on me and on Swedish “postmaoisten”. For a Marxist, Malm may have read that Marx called to rid the world of Jewry. Likewise, Jewry wants to rid the world of Marxism, of its spirit of solidarity. Malm sees “konspirationsteorier” in every reference to Jews. There is no need for conspiracy: the view of organised Jewry is well presented. Just last week, Yehuda Bauer, the director of Yad Vashem, a leading ideologist of Jewry, delivered a talk to 50 ambassadors gathered by order of Israeli Foreign Office; in this talk he declared war on solidarist ideologies of “Communism, Islam and National Socialism” in the name of Jews. Whom should we believe, who speaks in the name of Jews: Bauer, Sharon, Olmert, representatives of major Jewish organisations all over the world – or Andreas Malm?
Malm’s reference to “antisemitism” is completely out of place in Flamman: a philo-Semite today is an anti-Communist. Like Marx and Trotsky before me, I do not think that a child of Jewish parents has to be a Jew; this is a question of choice. Jewish ideologists describe a marriage of a Jew with a Swedish woman, or his conversion to Christianity, as “a fate worse than holocaust”. From their point of view, I was holocausted twice, and enjoyed every moment of it, and warmly recommend it to other descendents of Jews.
Yes, there was time when Jewry was on the left side; but this time is over. Consider my first boss, Sever Plotzker; he was the editor-in chief of the major Left (Mapam) newspaper Al Hamishmar, now he preaches war on Iran and besmirches in Yediot Aharonot (http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3342999,00.html ) the very memory of those Jews who fought for communism and calls them “greatest murderers of modern times”.
This understanding of Jewish policies’ turnaround seeps into the Left, and a luminary of the American Marxist Left, Prof James Petras applied my analysis in his new book Power of Israel in the United States. I’ll quote my Norwegian friend and translator, Hans Olav Brendberg, who wrote to me:
“The discourse on Jewish policies is slowly, but steadily mainstreaming. Some weeks ago a professor from the Norwegian Business Academy, Haavard Koppang, wrote a Chronicle in the leading Norwegian conservative newspaper, “Aftenposten”, describing the power of the Lobby. It was a piece based mainly on Mearsheimer/Walt, but still a fresh breath of air in provincial Norway. The usual hysterical response from the Wiesenthal Centre in Paris came but the effect was not obvious. The time when the Anti-Semitic smear was completely effective is past, and slowly the public is waking up to the reality of the Jewish influence.
The left of Malm’s persuasion will not wake up to the realities, they are caught by nostalgia and dogmatism. Their strategy is frontal attack on the Israeli Maginot-line, and heroic loss for the poor Palestinians. They will not try to go around the strongest Israeli defences and attack the political fundament of the Jewish state in Western mentality, ideology and political correctness. For them the easiest way is the best, whatever the results. They expect the Palestinians to fight to the last man for their dogmas.
But as a Norwegian I know that the forces of dark only temporarily hold the field. It’s Christmas, and to any Christian here in Polar Norway Christmas is the re-birth of light. And even in the darkest nights in the darkest time of the year, the Polar Light witnesses that even if the Sun is below the horizon, the winds of charged particles still reach the darkest regions to bear message of the approaching season of light.”
Now we have two Malms, one was the author of a good book about Palestine who valiantly fought for the Palestinian rights; another one is essentially a Dagens Nyheter writer whose first worry is to ingratiate himself with the oppressor. We shall cherish the memory of the first, and try to forget about the second.
Israel Shamir
- Malm igen
Israel Shamirs svar på Andreas Malms artikel “Kväljande antisemitism”
”Jag är för en levande, livlig, vital marxism” skriver Andreas Malm i sitt långrandiga försvarstal för judar och angrepp på mig och på svenska “postmaoister”. Som marxist har Malm kanske läst att Marx uppmanade oss att göra oss av med judenheten. På motsvarande sätt vill judenheten att vi ska göra oss av med marxismen, av med dess solidaritetskänsla. Malm ser “konspirationsteorier” i varje hänvisning till judar. Det finns inget behov an någon konspiration: den organiserade judenhetens synpunkt läggs fram tydligt. För bara en vecka sedan höll Yehuda Bauer, chef för staten Israels officiella förintelsemonument Yad Vashem och en av judenhetens ledande ideologer, ett tal inför 50 ambassadörer som samlats på det israeliska utrikesministeriets order, och i detta tal förklarade han i judarnas namn krig mot de solidariska ideologierna “kommunism, islam och nationalsocialism”. Vem av de som talar i judarnas namn ska vi tro på: Bauer, Sharon, Olmert och företrädarna för ledande judiska organisationer världen över – eller Andreas Malm?
Malms hänvinsning till “antisemitism” är fullständigt olämplig i Flamman: den som är filosemit idag, är antikommunist. Liksom tidigare Marx och Troskij, tror jag inte att ett barn med judiska föräldrar måste vara jude. Detta är en fråga om ett val. Judiska ideologer beskriver en judes äktenskap med en svensk kvinna, eller hans övergång till kristendomen, som “ett öde värre än förintelsen”. Själv blev jag, från deras synpunkt, förintad två gånger. Jag uppskattade varje ögonblick av den erfarenheten, och kan varmt rekommendera den till andra judiska ättlingar.
Visst fanns det en tid när judenheten stod till vänster, men den tiden är förbi. Ta till exempel min förste chef, Sever Plotzker. Han var chefredaktör för Al Hamishmar, den ledande dagstidningen till vänster (Mapam-partiet), och predikar nu krig mot Iran och smutskastar i Yediot Aharonot – http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3342999,00.html – själva minnet av de judar som slogs för kommunismen och kallar dem “den moderna tidens värsta mördare”.
Vänstern börjar nu ta till sig att judarnas uppfattning har förändrats på detta sätt, och en av de främsta inom den amerikanska marxistiska vänstern, professor James Petras, utnyttjade denna min analys i sin nya bok Power of Israel in the United States. Jag citerar min norske vän och översättare Hans Olav Brendberg, som skrev till mig:
“Diskussionen om judarnas uppfattning håller långtsamt men stadigt på att slå igenom. För några veckor sedan skrev en professor från handelshögskolan, Haavard Koppang, en krönika i den ledande norska konservativa dagstidningen Aftenposten, där han redogjorde för Lobbyns makt. Texten byggde merendels på Mearsheimer/Walt, men var ändå en frisk fläkt i det provinsiella Norge. Den sedvanliga hysteriska reaktionen från Simon Wiesenthalcentret i Paris kom, men dess effekt var inte påtaglig. Tiden är förbi när smutskastningen med ordet “antisemitism” var fullständigt effektiv, och allmänheten börjar långsamt inse judarnas verkliga inflytande.
Vänstern av Malms sort kommer inte att inse hur det verkligen är. Den sitter fast i nostalgi och dogmatism. Dess strategi innebär ett frontalangrepp på Israels Maginot-linje och heroiska förluster för de stackars palestinierna. Den kommer inte att försöka ta sig runt Israels starkaste försvar och angripa den politiska grunden för den judiska staten, som ligger i västerländsk mentalitet, ideologi och politisk korrekthet. För denna vänster är den enklaste vägen den bästa, oavsett resultat. Den förväntar sig att palestinierna ska slåss till siste man för dess dogmer.
Men som norrman vet jag att det bara är tillfälligt som mörkrets krafter behärskar scenen. Nu är det jul, och för alla kristna här i polarlandet Norge betyder julen ljusets återfödelse. Och även under de mörkaste nätterna vid den mörkaste tiden på året vittnar norrskenet om att solvindens laddade partiklar fortfarande – trots att solen är under horisonten – når de mörkaste platser med sitt budskap om den kommande ljusa årstiden.”
Vi ser nu två Andreas Malm. Den ene skrev en bra bok om Palestina och slogs modigt för palestiniernas rättigheter. Den andre är i huvudsak en skribent på Dagens Nyheter vars främsta hänsyn är att ställa sig in hos förtryckaren. Vi ska hödtidlighålla minnet av den förre, medan vi försöker glömma den senare.
Israel Shamir
Övers: Anders Püschel
- From Lasse Wilhelmson
Andreas Malm blir alltmer patetisk i sin kamp mot allt och alla som inte delar hans åsikter. Nu är det inte bara FIB/k och Alhambra förlag det handlar om, utan också Flamman och Ordfront Magasin och ett utökat antal namngivna personer i hans omgivning – säkert är de innerst inne alla ”antisemiter”. Snart är det bara israellobbyn som han inte försökt dra in i sin provokatoriska gyttjebrottning. Och lika bra är väl det, då det knappast skulle försvaga dess position. Jag begränsar mig därför till hans angrepp på min person i DN den 9/11 och i Flamman den 14 och 21/12. Andra får svara för sig.Hela denna historia började – inte förvånande – med att Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation sommaren 2004 skickade ett brev till Palestinagruppernas expedition i Sverige, där hon varnade för Israel Shamir. Något som tidningen Arbetaren, på Malms utrikesavdelning, inte var sen att haka på. Israel Shamir är nämligen farlig för sionisterna då han argumenterar för en demokratisk stat i Israel/Palestina, där alla medborgare har samma rättigheter, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Mitt ”brott” då var att jag anser att Israel Shamir är en läsvärd författare, liksom många andra, utan att därför sätta likhetstecken mellan Shamirs och mina egna åsikter. Hittills har jag dock aldrig lyckats med konststycket att bli helt överens med någon författare, allra minst mig själv, då jag fortlöpande utvecklar och fördjupar mina ståndpunkter.
Nu anklagas jag för ett nytt ”brott”. Jag är förevigad på ett foto (!) tillsammans med Shamir. Men det är inte riktigt lika allvarligt, enligt Malm, som att vara son till Shamir. Ironiskt nog, då blodsbandet verkar vara viktigt för Malm liksom för judendomen, kritiserar han mig inte för att tidigare ha verkat politiskt i en exklusivt judisk organisation för ”fred” i Israel/Palestina och som följdriktigt värnar om ”den judiska staten”. Det är en rasistiskt orienterad politisk verksamhet som jag är allt annat än stolt över och som jag nu tagit avstånd från.
Min egen uppfattning i Israel/Palestinafrågan framgår i min artikel på SVD Brännpunkt sommaren 2003 ”Demokrati eller folkmord” och på DN Kultur sommaren 2004 ”Isolera apartheidstaten Israel” tillsammans med Per Wästberg och Lennart Grosin. En artikel som vi sedan följde upp med ett upprop i DN som undertecknades av över 200 personer, främst kulturarbetare och forskare, utanför den sedvanliga vänstern. Många artiklar jag skrivit är spridda på webbsidor runt om i världen, bland annat den ansedda webbtidningen The Palestine Chronicle. Några finns också på FIB/k:s webbsida under avdelningen studier/antiimperialism; Israel och sionismen, samt Med ”antisemitismen” som politiskt vapen.
I senaste Ordfront Magasin nr 12/06 bemöter jag den av Israel betalde lobbyisten Eli Göndörs långa exposé om sionismen, med inlägget ”Sionismen är judisk nationalsocialism”. Den judiska nationalsocialismen bygger på föreställningen om ”Blut und Boden” och att ”judar” är överlägsna ”icke-judar”. Den har sina rötter i 1800-talets mitt och var en föregångare till den tyska nationalsocialismen där ”arier” är herrefolket. I dag är Israel en fascistisk stat med ett apartheidsystem för sortering och värdering av sina medborgare, där endast judar är fullvärdiga. Hur vore det om Malm valde att demaskera denna rasistiska statskonstruktion, i stället för att kasta skit på dem som kritiserar densamma vars fortsatta existens underblåser eller orsakar krigen i Västasien?
Mig veterligen har jag aldrig gett uttryck för någon rasistiskt uppfattning eller kritiserat judar enbart för att de identifierar sig som judar. Jag hatar rasismen, inte minst i Israel. Däremot har jag kritiserat den dubbelmoral som de flesta judiska församlingar, judiska organisationer och enskilda judar utanför Israel uppvisar genom att stödja ”den judiska staten” och samtidigt verka för demokratiska fri- och rättigheter i de länder de själva bor. Jag har varnat för att detta kommer att slå tillbaka mot dem själva, i takt med att Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna fullbordas och de till synes ändlösa angreppskrigen mot omvärlden fortsätter. Denna kritik är både legitim och nödvändig, ty utan detta ekonomiska och politiska stöd skulle denna statsbildning inte kunna fortleva. Och vad händer om USA:s stöd falnar?
Jag hävdar vidare att en så kallade tvåstatslösning med bibehållen ”judisk stat” innebär att de fördrivna palestinierna inte får komma tillbaka hem enligt gällande FN-beslut. Detta är en pervertering av folkrätten, då det skulle legalisera etnisk rensning och markstöld. En lösning som för övrigt saknar stöd i den delningsplan som FN föreslog 1947 och i senare FN-beslut. Detta är ett av skälen till att jag förespråkar en ny politisk plattform för palestinarörelsen:
Stöd de fördrivna palestiniernas oförytterliga rätt att återvända hem och bojkotta apartheidstaten Israel.
Ett annat skäl är att palestinarörelsens nuvarande låsning vid en så kallad tvåstatslösning påskyndar en ”Algerisk” lösning på konflikten, där kolonisatörerna till slut kommer att tvingas lämna landet, efter det att folkmordspolitiken mot palestinierna drivits ännu längre mot sin fullbordan. Med en ”Sydafrikansk” lösning kan detta undvikas.
I takt med att Israels politik nu börjar nå vägs ände, är det fullt naturligt att dess förespråkare blir allt mer desperata. Att några ”radikaler” i detta läge blir nyttiga idioter, är mer ett uttryck för deras rädsla att få den ”antisemitiska” smeten kletad på ryggen och omsorg om den egna tuppkammen, än ett klartänkt politiskt ställningstagande.
Lasse Wilhelmson
——————————————–
(2006-12-21)
Läs tidningen för att veta vad FiB/Kulturfront tycker. del 4
Kväljande antisemitism
Inspirerade av zapatistupproret kallade år 1997 ett antal solidaritets- och vänstergrupper till ”Det första nordiska mötet mot nyliberalismen och för mänskligheten” i Malmö. Det inledande föredraget hölls, inför något hundratal entusiastiska vänsteraktivister, av en för mig okänd kvinna, Marianne Påsse, under rubriken ”Räntefri ekonomi”. Påsse inledde med att tala om klyftorna mellan rika och fattiga i världen. Sedan gick hon tillbaka till medeltiden för att identifiera problemens rot. Hon förklarade hur en liten grupp människor, en orden av sammansvurna, vid denna tid underkastade de europeiska länderna ett system med räntor, som de nyttjade till att berika sig på alla andras bekostnad. Till en början kallade hon dem ”illuminaterna”, men efter att ha talat om hur deras religion påbjöd dem att ställa sig över alla andra sorters människor och suga ut dem räckte jag, allt mer misstänksam, upp handen och frågade om det var judarna hon menade.
Hon sade ja.
Som den naturligaste sak i världen tog jag för givet att de aktivister som satt samlade i salen – många av dem med stor erfarenhet av gatustrider och annan kamp mot 1990-talets nynazism – skulle reagera och med en mun förkasta denna vämjeliga antisemitism, köra ut den från ”mötet mot nyliberalismen och för mänskligheten” och sedan gå vidare. Men icke. En annan kamrat (Andrés Brink, nu doktorand i historia) invände mot kvinnan, med det korrekta – och avgörande – argumentet att den bild hon gav av den ekonomiska historien motsade allt han fått lära sig av historisk materialism. I övrigt tystnad. När jag, allt mer upprörd – inte bara över den fortsatta antisemitism, de utläggningar om judarnas makt, de hänvisningar till Zion Vises Protokoll som Påsse fortsatte att spy ur sig från podiet, utan lika mycket över den oerhörda aningslösheten i publiken – krävde att hon inte skulle få hålla fler föredrag som planerat röstades jag ner.
I många år var detta en för mig ovanlig, ja fullständigt unik upplevelse från aktivism inom den svenska vänstern.
Inte längre.
En imponerande formation av frontskribenter gick i förra veckans Flamman till samlat motangrepp mot mig för den kritik jag riktat mot det jag ser som antisemitism inom FiB-Kulturfront, Alhambra och den politiska miljö de ingår i. Genomgående i de fyra utfallen är en häpnadsväckande blindhet för de allra enklaste logiska distinktioner. Låt mig behandla några av dem:
1.) ”Sionism är förkastligt” / ”sionism är nazism”. Det råder ingen identitet mellan dessa påståenden. Det finns inget logiskt samband mellan det förra och det senare, ingen nödvändig koppling över huvud taget: man kan – självklart – hålla det förra för sant och det senare för falskt. Hesham Bahari, Alhambras och Israel Shamirs förläggare, har uppenbarligen inte förstått det. I hans ögon ägnar jag mig åt att hylla ”sionismens stora civilisatoriska projekt” därför att jag kritisera föreställningen om att sionism är identiskt med nazism. Jag tackar honom för hans lektion om sionismens förbrytelser i Mellanöstern. Jag hade ingen aning om allt detta, jag har ju skrivit ytterst få böcker och artiklar med kritiken av det sionistiska projektet som genomgående tema.
Frågan om förhållandet mellan sionism och nazism är alltför komplicerat, skälen till att det är ett katastrofalt felslut att likställa dem alltför många för att uttömmas här. Jag ska hålla mig kort. Nazismen var – och är – en lära bland annat om att ett folk (arierna) bör uppnå världsherravälde och ett annat (judarna) bör utplånas i sin helhet. Sionismen är ingenting av detta. Dess rasism är den rena summan av ekvationen strävan-efter-en-judisk-stat-i-Palestina + palestiniernas-närvaro-i-Palestina; det är en geografiskt begränsad rasism, utan anspråk på världsherravälde, utan målet att systematiskt förinta alla palestinier eller araber oavsett var i världen de befinner sig. Nazismen var och är en allmän raslära, sionismen är en lära om vilka människor som har rätt till Palestina. Förutom sådana basala skillnader är de två företeelserna åtskilda vad gäller, exempelvis, historisk kontext och villkoren för motstånd. Som marxist bör man vinnlägga sig om yttersta skärpa, precision och konkretion i sin analys av fienden: likhetstecken mellan nazism och sionism är motsatsen.
FiB-Kulturfront nöjer sig dock inte med att utropa ”Sionism = nazism. Sant!” Över denna rubrik väljer man att publicera ett likhetstecken mellan davidsstjärnan och hakkorset. Det är något värre. Davidsstjärnan ingår i Israels flagga – mellan två blåa linjer – men Israels flagga är inte den enda symbol där davidsstjärnan hör hemma: den är själva judenhetens symbol, judarnas som grupp, judendomens som religion, och förekommer därmed i ett oräkneligt antal andra sammanhang. Att sätta ut just detta likhetstecken är likvärdigt med att påstå att judar är nazister. Förutom att distinktionen mellan judenhet och sionism är livsviktig för varje antisionism – sionismen gör allt för att upphäva den – är det en direkt kränkning av judar att vifta med sådana plakat, i demonstrationer såväl som papperstidningar.
2.) Felaktig uppfattning / lagvidrig, brottslig uppfattning. Det ena är inte nödvändigtvis detsamma som det andra. Eva Myrdal uppmanar mig att anmäla FiB-Kulturfront för brott mot lagen: jag anser att ”FiB bryter mot svensk grundlag”, ja, ”yttrande- och tryckfrihet enligt lagen är hans [mitt] stora problem”. Sicko! Man skulle alltså inte kunna ha fel utan att samtidigt bryta mot lagen? Om jag kritiserar en åsikt betyder det att jag måste anse att den bryter mot lagen, jag ska polisanmäla varje aktör som har åsikter jag förkastar, jag är rentav emot existensen av en lag om yttrande- och tryckfrihet! Myrdal argumenterar för att de enda åsikter som är värda klander är de lagvidriga – en, återigen, självupphävande argumentation: all diskussion ska inställas med hänvisning till yttrandefriheten.
Så har FiB-Kulturfront återigen visat hur imbecill dess legalism är.
3.) Motstånd mot en ockupationsmakts soldater / dödande av civila ur det ockuperade folket. ”Vi betraktar motståndet i Irak, och i varje ockuperat land, som legitimt och rättfärdigt. Men vi gör en absolut åtskillnad mellan militära operationer som riktar sig mot ockupationsstyrkorna och sådana operationer – vi kallar dem ’kriminella’ – som slår mot oskyldiga irakier och spiller blod under illegitima paroller.” Så sade Sayyed Hassan Nasrallah, Hizbollahs generalsekreterare, i ett teveframträdande i oktober. Han har aldrig svävat på målet om den distinktion – från början helig för Hizbollah – som den svenska solidaritetsrörelsen haft så svårt för att göra. Hur många hundra slaktade irakier om dagen krävs för att också den ska begripa att de irakiska motståndsgrupperna, så väl sunnitiska som shiitiska, degenererat och begått oförlåtliga misstag genom att rikta vapen mot varandras civila befolkningar? Eva Myrdal lastar mig för att jag drev denna linje i den häftiga debatt som fördes våren 2005 – se, ytterligare bevis på Malms borgerliga ondska! På Socialistiskt forum nyligen identifierade kamrat Åsa Linderborg på samma sätt mig som ansvarig för att den svenska Irakrörelsen gått i stå.
Själv föreslår jag en annan historieskrivning. Vägran att göra en distinktion mellan motstånd mot militära mål och slakt på civila – ja, vägran att över huvud taget erkänna att det senare förövas systematiskt av motståndsgrupper – är en huvudfaktor till att Iraksolidaritet från början varit ett dödfött politiskt projekt.
4.) Reellt existerande anti-semitism / påhittad, uppdiktad, fingerad antisemitism. Här kommer vi till kärnan i den pågående diskussionen: existensen av den senare sortens antisemitism bevisar inte att den förra är obefintlig. Av det faktum att sionister och Israelvänner kastar anklagelser om antisemitism omkring sig i tid och otid, oftast utan någon som helst grund, följer inte att ingen antisemitism förekommer, att vänstern är immun mot antisemitism, att antisemitism inte är ett problem i vår värld. Logiken i denna distinktion borde inte vara svår att förstå, men uppenbarligen är den det för många inom dagens svenska vänster – och så sitter man där igen, framför podiet, på mötet mot nyliberalismen och för mänskligheten, och lyssnar.
Vem är Israel Shamir? Vad vill han? Det enklaste sättet att bilda sig en egen uppfattning om det är att gå in på hans hemsida, israelshamir.net, där Shamir regelbundet lägger ut sina alster. Gör det! Ta med dig ett minimum – och jag menar verkligen ett minimum – av sunt förnuft, kritiskt öga och kunskap om historien. Läs det här:
”Judarna är nu inte det enda folk som behöver bli behandlade som undantag. Sannerligen, deras särskilda etik har blivit etiken för den nya, fundamentalt gudlösa härskande klassen post-1968. Deras historia och traditioner blev baneret för män med Haman-syndromet [enligt Shamir det judiska syndromet att se sig själv som förmer än andra]. Judarna blev kelgrisarna för de privilegierade minoriteter som för ett hänsynslöst krig mot majoriteterna världen över. För att förvirra alla andra förenar de i ett enda andetag aktiespekulanternas exklusiva minoritet med den underprivilegierade minoriteten av svarta immigranter mot den överväldigande majoriteten av vanligt folk. Deras besatthet av minoriteter, om det så är ensamstående lesbiska mödrar eller HIV-positiva illegala invandrare, har en orsak: på detta sätt skaffar de sig ett moraliskt övertag för att säkra sitt eget minoritetsvälde.”
Läs sedan om hur det är judarnas och den judiska etikens fel att vinstnivåerna har stigit i USA medan Wal-Mart-arbetare saknar skyddsnät. Läs om hur den judiska lobbyn har drivit fram The Patriot Act och ta del av Shamirs punchline: ”den judiska lobbyns huvudmål är inte Palestina, utan din frihet.” Läs att ”judiska organisationer praktiskt taget alltid ställer sig på minoriteternas sida och försöker göra undantag för judar till och med inom den utvalda penningkasten”, om hur deras ”favoritverktyg är förföljelse av dem som önskar mäta judar med samma måttstock som resten av mänskligheten.” Fundera över det här: “Varför ska vi bry oss om och fästa uppmärksamhet vid denna universella dyrkan av judar? Inte bara för Palestinas skull måste vi fokusera på – och stoppa – denna besatthet. Vår framtid och våra barns framtid hänger i vågskålen.”
Läs vidare om hur judisk etik är oförenlig med västerländsk. Läs om hur Frankrike styrs av den judiska minoriteten, förkroppsligad av juden Nicolas Sarkozy, om hur judarna låg bakom Sovjetunionens fall, såg till att landets ”media och olja fördes över till de judiska oligarkerna” och nu har förvandlat Ryssland till ett land där judarna – ”precis som i väst” – äger ”en stor andel av media så väl som banker och kapitalistiska företag”; läs om hur judarna ligger bakom poloniumskandalen, Georgienkrisen och tjetjenernas ”terror” i sin strävan att underminera det ryska samhället – ”judarna, det vill säga den organiserade judenheten och den judiska staten, är definitivt måna om att få igång krig mellan kristna och muslimer” – om hur amerikanerna en dag ska åstadkomma samma frihet från den judiska lobbyn som Stalin en gång uppnådde genom att kasta ut (juden) Trotskij från Ryssland, om hur också tyskarna när frihetens timme slår ska ”göra sig av med sin masochistiska vana av ändlös botgörelse” och skaka av sig ”Zions ok”, detta ok som är ”ingenting annat än den allmänna tron på judisk överlägsenhet. Och sedan ska de nu oskadliga judarna tvingas lära sig att vara vanliga medborgare, utan särskilt tillgång till presidenter, bankkonton och teveskärmar.”
Läs att detta är ett världskrig. Det bedrivs av ”aspiranterna på posterna som Zion Vises underlydande”, mot mänskligheten. I krigförarnas armé ingår även ”de feministiska prästinnorna”, som tillsammans med judarna dominerar media och tjänar Den Onde genom att utså homosexualitet och tvekamp mellan könen. I detta krig måste vänstern och högern gå samman. Högern måste ”återuppfinna den maskulina andligheten”, medan vänstern ska ”återuppta det oavslutade arbetet från 68 vid den punkt där revolutionen misslyckades, förråddes och missbrukades för den judiska etikens maktövertagande av sådana som Daniel Cohn-Bendit, Todd Gitlin och Joschka Fischer [samtliga judar]”. Shamir vet vilket straff som väntar judarna, när denna enhet har uppnåtts. Han citerar Gud själv: ”’Israels hus har blivit mig ett slagg; därför ska jag samla er mitt i Jerusalem och blåsa över er min vredes eld, och ni ska förkolna i dess flammor, och ni ska veta att jag, Gud, har hällt min vrede över er.’”
Fortsätt om du vill. Jag har bara läste de åtta senast postade artiklarna av Israel Shamir. Jag orkar inte mer.
Men innan du slutar, klicka på Shamirs svenska sektion. Läs där en artikel av Björn Björkqvist. Det är ett långt ode till Israel Shamirs visdom och storheten i hans bok Blommor i Galiléen (Alhambra), som dock innehåller följande brasklapp mot slutet: ”Jag kan inte heller låta bli att tycka att Shamir på vissa punkter blir lite väl konspiratorisk, troligen har hans intresse för romaner och filmer hjälpt honom att låta fantasin springa iväg för mycket ibland. Det hindrar dock inte att jag beundrar hans mod att trotsa den judiska eliten. (…) Han har också lyckats samla mycket information om staten Israel och den internationella judenheten i en kraftfull bok.” Björkqvist avslutar med att starkt rekommendera boken ”för alla som vill läsa mer om den judiska chauvinismen.” Sedan sitter i texten en länk där man kan klicka sig rakt in på Nationalsocialistisk Fronts bokhandel för att köpa boken. Över artikeln har Shamir satt in Björkqvists e-postadress så att man kan skriva direkt till honom: adressen går till redaktionen för Den Svenske.
Björkqvist var tidigare propagandachef för Nationalsocialistisk Front. Idag är han redaktör för dess tidning, Den Svenske.
Räcker det? Behöver ni mer?
Att Flamman upplåter sina spalter till Israel Shamir är – hur ska jag uttrycka det – anmärkningsvärt, desto mer som han porträtteras med bildtexten: ”Ledsen. Israel Shamir minns Andreas Malm som en vän av Palestina och dess folk”. De förolämpningar mot mig som Shamir vräker ut sig i ”vänsterns tidning” har jag lika stort behov av att bemöta som om de kom från Hampus Hellekant.
Men Shamir har alltså vunnit öron i den svenska vänstern, främst inom FiB-Kulturfront där han för vissa – inte minst Lasse Wilhelmsson, som poserar med armen runt Shamir på dennes hemsida, men också Flamman-skribenten Kristoffer Larsson – är en sanningens profet och uppenbarare. Så kan Ordfront publicera en text av Shamirs son, partner och ständiga försvarare Johannes Wahlström om hur judarna styr svensk medias Mellanösternrapportering, ett ofattbart aningslöst misstag som tidningen fått betala för dyrt.
Så kan du också gå in i en Ordfrontlokal i en svensk stad och se Blommor i Galiléen utställd för försäljning.
Jag finner det absolut kväljande. Shamir och hans anhang är värda ett enda sorts bemötande från vänstern: oförsonlig antifascistisk militans. Jag hör redan Myrdalklanen vråla ”yttrandefrihet, yttrandefrihet” – precis som Ahmadinejad i Teheran, som döljer den vidrigaste nazism bakom yttrandefrihetens fikonlöv.
Slit bort det.
5.) Konspirationsteori / historisk materialism, marxism. Detta är den kanske principiellt viktigaste av alla distinktioner som FiB-vänstern är intellektuellt oförmögen att begripa. Konspirationsteorins sätt att förstå världen – en liten grupp sammansvurna män styr allting i det fördolda – är fundamentalt antagonistisk till den historiska materialismen. Ändå står den högre i kurs än någon annan samhällsvetenskaplig metod i den svenska postmaoismen, vilket inte minst kom till uttryck i dess moderna bibel Kapitalet.se av Mikael Nyberg: ett försök att härleda systemskiftet och nyliberalismen till hemliga sällskaps beslut bakom lyckta dörrar, ett bottenrekord för den svenska marxismen. I internationella frågor tillgrips metoden ständigt; så förklarade fibbarna Balkankrisen med dolsk tysk manipulation, och så har jag vet inte hur många fibbare fräst till mig att det så klart är CIA och Mossad som spränger civila shiamuslimer i Irak.
Marxism har aldrig någonsin i historien varit förenlig med konspirationsteori. Här är inte plats att leda detta i bevis och vidare förklara antagonismen mellan dessa två sätt att se på världen – Shamir gör det för övrigt på sin sida, som kritiker av marxismen – men låt mig bara snabbt konstatera: ingen samhällsanalys utifrån proletär klasståndpunkt ägnar sig åt konspirationsteorier. Det är teorier för nervösa mellanskikt, för osäkra, förkrympta och paranoida småborgare som inte förmår betrakta samhällsprocesserna i klassmotsättningarnas djup.
Den svenska postmaoismen, med FiB-Kulturfront och Clarté som främsta reliker, båda under Myrdalreproduktioners ledning, är genomsyrad av konspirationsteorier. Jag är för en levande, livlig, vital marxism. Jag är emot den ruttnande stinkande döende varianten. Därför är jag också för att FiB-Kulturfront och deras gelikar snabbt sjunker ur historien ensamma, bortglömda som de tragiska figurer de är.
Andreas Malm
In Sweden, the Communist newspaper Flamman published letters of Israel Shamir and of Jan Myrdal, the leading Swedish intellectual, of Eva Myrdal, the editor of a major left magazine, of Hesham Bachari, the publisher of Shamir’s Galilee Flowers, as they were attacked by a pro-Palestinian philosemitic gate-keeper Andreas Malm. Malm wrote a long piece against “Shamir’s antisemitic line in Palestinian movement” and called not to ever ever refer to Jews for this is evil racism.
- Here is Shamir’s response as published in Flamman:
A Jewish legend tells of four men who looked into Paradise; one of them died on the spot, one became mad, one came back as he was, and the last one changed his views so drastically that he was called “acher”, Another. This fable fits well the debate on Palestine. It is hard to remain the same after one has witnessed the terrible goings-on in the Holy Land. This is a possible explanation of the metamorphosis Andreas Malm has gone through. I remember meeting him in Jerusalem; an eager young man, maybe a bit too career-oriented, but still a friend of Palestine and Palestinians. Now I read his articles with sadness. He has betrayed everything he once fought for; he has joined the enemy and has become an ordinary gatekeeper for Zionist forces in Sweden.
There is an important debate on Palestine, and it crosses boundaries: what is the secret of Zionist charm? Why do they get away with their crimes? Why and how do they control the discourse? Why do our efforts not bring fruit? Tim Llewellyn, an old BBC hand and an expert on the Middle East, asked this question: “Is it guilt? Weariness in the eye of the unrelenting storm of threats, bullying, influence-peddling and propaganda? Keeping in with the US at all costs? All of these, and more? But what? I cannot explain it myself. There are scores of reasons for it, but they do not seem to add up to one convincing one. The cover-up in the Middle East continues to this day, more obvious than ever, the Big Lie bigger, its promulgation more intense, the all-powerful United States more committed than ever to the prosecution of Israel’s interests at the expense of all others, neighbours, allies, friends, enemies, even its own, American best interests.”
Two important American scholars, Mearsheimer and Walt, brought this debate into the limelight and onto the front pages of American newspapers when they answered: it is the influence of the Zionist Lobby. The debate was intensified by the publication of former US President Jimmy Carter’s new book, which freely deals with Israeli apartheid. Not surprisingly, the book and Carter himself have been attacked by the Lobby.
In Sweden, this debate is still in its infancy, just getting started in the FiB discussion list by our friends Lasse Wilhelmson, Hesham Bahari (the Alhambra publisher who printed a Swedish translation of my book Galilee Flowers) and others. Eva Myrdal’s noble stand for freedom of discussion provoked the ire of Malm who attacked her and her father, Jan Myrdal, in his effort to stifle this important debate in Sweden by using standard Zionist methods.
Malm wants us to discuss the racism of Ahmad Rami, but let us rather discuss Jackie Jacubowski, who is a frequent writer in the DN where Malm peddles his wares. Andreas Malm, please reply: is Jacubowski a Zionist Jewish racist or not? If yes, why do you provide him with support from the left? Why you are not ashamed to write for the DN, Jacubowski’s launchpad? Why do you attack FiB and Myrdal – instead of attacking our enemies? You want to discuss “Christ-killing libel against Jews” topic: why don’t you write about Tove Johansson of ISM, who was brutalised by Jewish settlers in Hebron chanting “We killed Jesus, we’ll kill you too”?
Why did you turn yourself into the Fifth Column of Zionism within the Swedish left? Let us wait for his answer…
Israel Shamir
- Swedish translation:
Till Flamman, angående Andreas Malms artikel
Från Israel Shamir
En judisk legend berättar om fyra män som undersökte Paradiset. En av dem dog omedelbart, en blev vansinnig, en var den samme som förut och den fjärde ändrade synsätt så fullständigt att man kallade honom “acher”, ‘en annan’. Denna myt stämmer bra in på debatten om Palestina. Det är svårt att förbli den samme efter att ha iakttagit det fruktansvärda som händer i det heliga landet. Detta kan möjligen förklara den förvandling som Andreas Malm har genomgått. Jag minns att jag träffade honom i Jerusalem, en ivrig ung man, kanske lite väl karriärinriktad, men ändå en vän av Palestina och dess folk. Nu blir jag ledsen när jag läser hans artiklar. Han har förrått allt han en gång slogs för; han har slutit sig till fienden och har blivit en vanlig grindvakt för de sionistiska krafterna i Sverige.
Det pågår en viktig debatt om Palestina, och den är gränsöverskridande: vad är hemligheten med sionismens lockelse? Varför kommer sionisterna undan med sina förbrytelser? Varför ger våra ansträngningar inga resultat? Tim Llewellyn, en gammal BBC-medarbetare och expert på Mellanöstern, frågade: “Är det skuldkänslor? Utmattning när man står mitt i den storm som hotelserna, mobbningen, påtryckningarna och propagandan utgör? Att man vill hålla sig väl med USA till varje pris? Allt detta, och ännu mer? Men vad? Jag kan själv inte förklara det. Det finns åtskilliga skäl, men summan av dem blir inte en övertygande helhet. Mörkläggningen i Mellanöstern pågår alltjämt och är mer uppenbar än någonsin, den Stora Lögnen större, och dess utbredning mer intensiv, det allenarådande USA mer försvuret än någonsin att främja Israels intressen på bekostnad av alla andras, grannländers, allierades, vänners, fienders, till och med sina egna, främsta intressen.”
Två betydelsefulla akademiker i USA, Mearsheimer och Walt, drog fram den här debatten i ljuset och på förstasidorna i USA:s dagstidningar när de gav svaret: det är den sionistiska lobbyns inflytande. Debatten intensifierades när USA:s före detta president Jimmy Carter publicerade en ny bok som öppet tar upp Israels apartheid. Föga förvånande har både boken och Carter själv angripits av lobbyn.
I Sverige är denna debatt fortfarande i sin linda, har bara påbörjats på FiB/K:s diskussionslista av våra vänner Lasse Wilhelmson, Hesham Bahari (förläggare på Alhambra, som gav ut en svensk översättning av min bok Blommor i Galiléen) och andra. Eva Myrdals hedervärda försvar för diskussionsfriheten väckte Malms vrede och han angrep henne och hennes far, Jan Myrdal, i sina försök att med sedvanliga sionistiska metoder stävja denna viktiga debatt i Sverige.
Malm vill att vi ska diskutera Ahmed Ramis rasism, men låt oss hellre diskutera Jackie Jakubowski, som är en återkommande skribent i DN, den tidning som Malm säljer sina tjänster åt. Var snäll och svara på detta, Andreas Malm: är Jakubowski en sionistisk judisk rasist eller ej? Om ja, varför ger du honom understöd från vänster? Varför skäms du inte för att skriva för DN, Jakubowskis plattform? Varför angriper du FiB/K och Myrdal – istället för att angripa våra fiender? Varför har du gjort dig till sionismens femtekolonn inom den svenska vänstern? Vi väntar på hans svar.
Israel Shamir
Translated by Anders Püschel
Palestinafrågan
FiB/Kulturfront är ute på farliga vägar.
För en tid sedan pågick en skarp ideologisk strid inom delar av den svenska Palestinarörelsen. Flisorna yrde över skribenten Israel Shamir och hans bok “Blommor i Galiléen”. Utåt syntes det bara i Arbetaren, där den palestinske aktivisten Ammar Makboul gick till frontalangrepp mot Shamir och det tema runt vilket hans produktion ständigt kretsar: judarna styr världen
(se nr 41-50/2004).
SHAMIRS FRÄMSTA vapendragare var en viss Lasse Wilhelmsson, som vid denna tid var ordförande för “Nätverket Bojkotta Israel”. Makbouls linje vann en snar seger; Wilhelmsson drevs bort från sin post och tågade, med sin lilla Shamirbrigad efter sig, ut ur Palestinarörelsen. Men han fann en reträttplats: organisationen FiB/Kulturfront.
Medan den israeliska armén nu dagligen slaktar Gazas civilbefolkning och behovet av verklig solidaritet är större än någonsin, pågår nu en gravt havererad debatt på FiB/Kulturfronts nätforum om judar och sionism. Under rubriker som “Hur judarna skadar Palestinarörelsen” driver Anders Püschel, profil i Malmös maoistmiljö, tesen att alla judar ska ut. Judar som går in i Palestinarörelsen har nämligen, oavsett vad de säger, en enda agenda: sin egen grupps vinning. Püschel brännmärker sålunda Henry Ascher, välkänd Palestinaaktivist sedan decennier – och jude – som “sionist”.
In i debatten kastar sig Lasse Wilhelmsson, nu som ordförande för FiB/Kulturfront Stockholm Nordost. Han argumenterar för att alla som envisas med att identifiera sig själva som judar ägnar sig åt “sionistiskt beteende”. Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, där dussintals veteranaktivister lagt ned år av sitt liv för Palestinas sak, är en skadlig “sionistisk organisation för judar”. Men inte nog med det. Wilhelmsson polemiserar mot alla som tror att kapitalistiska oljeintressen driver imperialismen i Mellanöstern. Den verkliga motorn är, upplyser han, “merparten av alla judiska församlingar och judiska intresseorganisationer i världen”. Mot dem ska kampen stå. Wilhelmsson avrundar med att hylla – vem? Ahmed Rami, den ökände hetsdömde judehataren vars “faktaspäckade” hemsida Wilhelmsson uppger sig ha “haft stor nytta av”.
PÅ BOKMÄSSAN i Göteborg kunde samme Wilhelmsson iakttas som energisk kolportör i den monter som FiB/Kulturfront delade med Alhambra, förlaget som gett ut Israel Shamir. FiB och Alhambra är nu de såtaste av allierade. Men i deras monter sågs även Dick Harrisson, Mikael Niemi, Henning Mankell och en rad andra svenska författare som lånar ut sin kulturella glans till Kulturfronten, lyckligt ovetande om vilken position den intar.
Dags att låta FiB sjunka till botten ensam.