En flink grabb hade trott att en plånbok låg obevakad och försökte snatta den. Men till sin förskräckelse hejdades han i sitt tilltag av plånbokens ägare, en kraftig kille. Detta kan vara en ganska bra beskrivning av Saddam Husseins försök att rycka till sig Kuwait. Det passar också in på kriget om Sydossetien.
Georgiens president Saakasjvili trodde att han kunde ta Sydossetien, när ingen såg på, medan alla ivrigt tittade på de olympiska spelen. För att maximera överraskningsmomentet förklarade han knappt tre timmar före angreppet att han aldrig skulle skicka in sina trupper.
Där slutar likheterna. Medan Saddam lyckades ta Kuwait, misslyckades Saakasjvili med att ta över Sydossetien. Också Saakasjvilis strategi var en annan, påminde mera om Israels seger år 1948: han ville ha Ossetien utan dess infödda folk, osseterna. Därför bombade han Sydossetiens huvudstad Tschinvali och vållade därmed en massflykt av folket – omkring trettio tusen eller nästan halva befolkningen tog sig över de höga bergen till den ryska sidan. Ryssarna rullade in och sparkade ut Saakasjvilis trupper.
Så långt är allt gott och väl.
(1) Saakasjvili har endast sig själv att skylla. Hans flörtande, nej grovhångel med Förenta staterna och Israel, hans glödande ryssfientliga känslor, hans kartveliska nationalism har lett honom och hans land i olycka. Liksom den unge Fidel ville han göra sitt land till en tändsticka för att anlägga en världsbrand. Men först brände han sig själv.
(2) Ryssland har uppfyllt sin plikt som imperium. I egenskap av Sovjetunionens efterträdare är det ålagt att garantera sina tidigare medlemsstater något mått av välfärd. Ryssland kunde inte låta Saakasjvili etniskt rensa ut osseterna, och detta också av praktiska skäl: femtio tusen flyktingar från Sydossetien skulle ha destabiliserat Nordkaukasien.
(3) Ryssland visade att det inte bara kan skälla utan bitas också. Sannolikt medför detta att andra på äventyrspolitik inställda grannar, nämligen de proamerikanska ledarna i Polen, Estland och Ukraina, tänker sig för innan de på nytt vädrar sina ryssfientliga känslor.
(4) Ryssland bevisade att det kan använda sin styrka snabbt, effektivt och återhållsamt. Det blev inget av den gamla sovjetiska överdrivna våldsanvändningen. I stället blev det en måttfull och blygsam, väl genomförd militär operation. Det bästa med den var dess korthet, två-tre dagar av verkliga strider och resten bara rensningsaktioner.
(5) Rysslands ledare visade att de inte räds Washingtons retorik. Efter så många år av vanmakt och förödmjukelse är detta en god början.
(6) Ett militärt nederlag kan vara mycket bra för den georgiska själen. Georgierna är underbara människor, varma, vackra, behagliga och givmilda. Men de är också vildsinta nationalister av den stamtänkande sorten. Liksom några av sina grannfolk tenderar de att se andra främst genom etniskt färgade glasögon. Det första georgierna gjorde, när de blev självständiga i svallvågorna av 1917 års ryska revolution, var att fördriva alla armenier och beslagta deras egendom. Också Josef Stalin handlade på georgiskt vis, när han fördrev tjetjenerna från deras berg och tyskarna från Preussen. Etniskt homogent är Georgien ingalunda: förutom den kartveliska majoriteten (eller åtminstone pluraliteten) befolkas landet av flera mindre etniska grupper. Sedan Georgien blev självständigt för andra gången år 1991, har kartvelierna försökt att handskas med minoriteterna med bryska metoder, undergrävt deras kultur och språk och rent av fördrivit dem vid första misstanke. Detta var skälet till att tre självstyrande områden i Georgien beslöt att utträda ur landet. Sydossetien är ett av de tre, men om den kartveliska nationalismen inte hejdas, kan också adjarierna, svanerna och andra etniska grupper resa sig. Det militära nederlaget kanske kan få georgierna att tänka om beträffande sina närmaste grannar.
(7) Även om Ryssland inte skickade in sina trupper för att avsätta Saakasjvili, betyder det inte att ett dylikt resultat vore mindre önskvärt. Saakasjvili är farlig för Georgien, Ryssland, Ossetien och världen. Det var synd att han inte förlorade de allmänna valen för några månader sedan, det var skam att andra kandidater gick en förtidig död till mötes under misstänkta omständigheter eller fängslades. Man må hoppas att Georgiens verkliga patrioter sparkar ut honom och väljer en bättre president, en som står för neutralitet och för vänskap med Georgiens närmaste grannar, däribland Ryssland.
(8) Georgiska kommunister har fördömt Saakasjvilis anfallskrig. De skulle vilja leda sitt land tillbaka till en nära förening med Ryssland. Det är något att begrunda: i sitt brev från Tbilisi säger kommunisterna att många georgier önskar sig ett slut på Saakasjvilis äventyrspolitik.
(9) Ett neutralt och på grannsämja inställt Georgien skulle kunna återförenas med Sydossetien och Abchasien. De kartveliska och mingreliska flyktingarna skulle då kunna återvända till sina byar. Kaukasien är så mångetniskt att ömsesidiga folkfördrivningar och -omflyttningar är oacceptabla.
(10) Det är hög tid att sluta med den georgienfientliga propagandan i Ryssland och den ryssfientliga propagandan på andra håll. Ryssland har en lång tradition av vänskap med de kaukasiska folken, med georgier, osseter, kirkassier. Traditionen står på fast grund genom författare som Leo Tolstoj, Lermontov och Gribojedov. Låt den fortleva. Som marskalk Stalin skulle ha sagt, Saakasjvilier kommer och går, men det georgiska folket för alltid består.
Europeer har visat en bättre förståelse för den ryska aktionen än man hade kunnat vänta sig. Det blev ingen masshysteri, och osseterna fick lägga fram sin syn på saken. Israel stoppade sina leveranser av militärmateriel till Georgien. Medan de amerikanska ledarna svarade på den ryska segern med förutsett hårda ord, avstod de klokt nog från något handlande som hade kunnat stärka Saakasjvilis militära ställning. De hade kunnat slå en luftbro till Tbilisi med amerikanska vapen, de hade kunnat visa mer muskler, men det gjorde de inte.
Detta var den verkliga gåtan med Saakasjvilis fälttåg. Gjorde han det på amerikanernas uppmaning? Handlade han efter egen dumdristighet? Det kan finnas flera förklaringar på gåtan.
(1) Varje georgisk president har försökt att vinna tillbaka de förlorade provinserna, så Saakasjvili kanske beslöt att våga sig på det, kanske härtill förledd av magin i den lyckobringande trefaldiga åttan, då ju hans offensiv inleddes den 8 augusti 2008.
(2) Det kan vara så att Saakasjvili missförstod amerikanerna. Det var detta som hände Saddam Hussein, när han nappade åt sig Kuwait. Han var övertygad om att den amerikanska ambassadören April Glaspie hade givit honom grönt ljus för operationen.
(3) Amerikanerna och Saakasjvili kanske ställde fel prognos. De tolkade den ryska passiviteten i det förflutna såsom förebud om passivitet i framtiden. Den proamerikanska ryska tidningen Gazeta.ru spådde att ryssarna inte skulle förflytta sina styrkor den 8.8 08 och svälja nederlaget, eftersom de i annat fall skulle ha handlat tidigare.
(4) Amerikanerna planerar något slags operation mot Iran och uppmuntrade denna georgiska avledningsmanöver för att hålla ryssarna sysselsatta. Detta skulle kunna alltjämt vara fallet, då ju Ryssland i nuvarande ställning har ett för svagt inflytande i FN för att kunna hantera amerikanska krav eller direkt aggression.
(5) Iran har uttryckt sitt stöd för den ryska operationen och fördömt den georgiska invasionen av Sydossetien. New York Times och liknande tidningar har på ledarplats uttalat att USA inte borde trycka på Ryssland för hårt, detta för att kunna få ett ryskt godkännande av mot Iran riktade sanktioner eller andra åtgärder.
Den version jag förordar är att amerikanerna (och israelerna) uppmuntrade den georgiske presidenten, emedan de gärna ville se hur ryssarna skulle reagera och kunna iaktta hur väl förberedda de ryska väpnade styrkorna var. På militärt språk kallas en dylik mindre operation för ”stridsspaning” eller bara ”känning”. Ingen kunde vara viss om hur den ryska armén skulle operera. År 1996 hade den ryska armén skickats för att återta Groznyj. Den fick fly i oordning och lämna sina brinnande stridsvagnar efter sig. Sedan dess har ryssarna icke avlossat ett enda skott i vredesmod, och de har i mycket varit en gåta för Väst. I en dylik situation finns inget som riktigt kan ersätta faktisk strid, och Saakasjvili gav oavsiktligt Väst detta tillfälle.
Detta är en ganska optimistisk syn, vilket den följande jämförelsen skall klargöra. På 1930-talet konfronterade japanerna, som ockuperade Manchuriet, ryssarna. Japanerna visste inte om sovjetryssarna skulle strida väl eller fly, eftersom de lätt besegrade den ryska tsararmén i 1904-1905 års krig men fick stryk av bolsjevikerna år 1918. Därför genomförde de ett stridsspaningsanfall mot Khalkhyn Gol (Nomonhan) för att ta mått på det ryska motståndet. Efter att general Zjukov förintat deras anfallsstyrka, beslöt de att hålla fred med Ryssland, och trots Hitlers många vädjanden höll sig de japanska trupperna på plats.
Om denna tolkning är riktig, kan vi vara optimistiska. Svaghet inbjuder till krig. De neokonservativa anföll Irak, därför att det var den svagaste länken. Nu har den ryska krigsmakten ådagalagt sin stridsduglighet, de ryska diplomaterna har bekräftat sin förmåga och det ryska samhället visat sig stå anmärkningsvärt enat. Ryssland är inte så svagt att det inbjuder till påtryckningar eller krig.
Översättning av Lars Adelskogh.