Israel Shamir

Ideas that will Derail the descent to Barbarity

KROPPSTJUVAR PÅ HUGGET

I en turkisk film, dundersuccén Vargarnas dal, finns en scen, där en amerikansk-judisk läkare i Abu-Ghraib-fängelset försiktigt avlägsnar en njure från en levande och lidande arabisk fånge, lägger den i ett specialkärl med etiketten ”Till Tel Aviv” och sålunda bekräftar den eviga vänskapen mellan Israel och Amerika. Det verkliga livet söker likna filmen, såsom vi kan erfara av den förskräckliga historien om att palestinska ungdomar jagas för sina organ av världens mest moraliska armé, nämligen Israels. Om detta har en ledande svensk nyhetstidning publicerat en artikel.

Donald Boström, en svensk fotograf, som arbetade på Västbanken år 1992, fick av FN-tjänstemän ett tips om att följa blodspåret efter israeliska soldater, som fört bort unga palestinier och fem dagar senare återlämnat deras döda kroppar ”uppskurna från buken upp till hakan”. Familjerna på Västbanken och i Gaza ansåg att de visste exakt vad som hade hänt: ”Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer… de har varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.” – Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn, innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade, när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten?”

Dessa frågor lämnade Boström ingen ro. Han tog hemska bilder av de återlämnade kropparna. Liksom Vanunu smugglade han sina bilder ut ur landet. Tillbaka i Sverige bjöd han artikeln tillDagens Nyheter, en liberal tidning som förresten ägs av den judiska familjen Bonnier. DN vägrade att publicera den. Artikeln låg vilande fram till nu, då den socialdemokratiska tidningenAftonbladet beslöt att trycka den.

I Israel blev reaktionen hysterisk. Landet löper risken att spräcka tarmarna av ilska. Man har utsatt svenska myndigheter för starka påtryckningar att fördöma tidningen, straffa den förargelseväckande skribenten och be om förlåtelse. Den svenska ambassadören i Tel Aviv, medlem av den rika och mäktiga judiska släkten Bonnier, som förresten äger de flesta svenska nyhetstidningar, TV-bolag och biografer, uttryckte sin chock och sitt ogillande på en hemsida. Hennes förhastade godtagande av Tel Avivs diktat slog slint. Sveriges regering avvisade hennes försök att begränsa pressfriheten. Aftonbladets utgivare och redaktörer stod fast vid sin rätt att säga vad de finner för gott och krävde en internationell undersökning.

Denna hedersamma hållning varade bara en dag eller två. Sveriges utrikesminister Carl Bildt kände sig illa till mods av Israels avsikt att ställa in hans inplanerade besök och hade redan skrivit på sin blogg att sådana artiklar ”skulle kunna ge den öppna antisemitismen luft under vingarna” och att ”det finns ett förbud mot hatbrott som inbegriper ett förbud mot antisemitisk agitation”. Men han inte gav upp på det sätt Netanyahu och Lieberman hade fordrat, och samtidigt skickadeAftonbladets okuvliga kulturredaktör Åsa Linderborg, dramats verkliga hjältinna, två av sina medarbetare till brottsplatsen. De bekräftade Boströms rön. Oförberedd på en dylik ståndaktighet och ställd mot den svenska allmänna opinionens enade front, avtog vreden och hysterin i Tel Aviv.

Det är lättare att visa ”upprördhet över den gamla tidningsankan” än att besvara de frågor Boström ställt. Fakta är oroande, och anklagelserna är inte nya. Det har funnits alltför många uppgifter om dylika förehavanden förutom de fall Aftonbladet nämnde. Ledamöterna av Knesset Ahmed Tibi och Hashem Mahmid har anklagat Abu-Kabir-institutet för rättsmedicin för att ha lagt beslag på inälvor från palestiniers lik. De har sagt att palestinska läkare klagat över att de fått ta emot döda landsmäns kroppar tömda på sina inre organ. Israeliska tidningar uppgav år 2007 att tre palestinska tonåringar dödades nära Khan Yunis på Gazaremsan och att deras kroppar sex dagar senare återlämnades till föräldrarna alldeles uppskurna och misshandlade. Ofta icke ens återlämnar Israel palestiniers döda kroppar utan låter begrava dem på en hemlig begravningsplats. Detta väcker ännu fler misstankar.

Än värre: det passar in i ett större mönster.

Över hela världen är Israel och israeler invecklade i olaglig handel med människokött, detta nutida slag av kannibalism. Vid sidan om fallet med den kriminella liga i New Jersey, som Boström nämnde i sin artikel, finns många andra.

Turkiet: Den israeliske professorn Zaki Shapira greps i Turkiet av polis därför att han skulle ha skurit i levande turkar efter reservdelar, meddelade den för antisemitism ökända tidningenJerusalem Post den 1 maj 2007.

Sydafrika: Ett annat antisemitiskt hetsblad, New York Times, berättade den 23 maj 2004 om en israelisk organsmugglarliga, vars verksamhet sträckte sig från Sydafrika till Brasilien.

Brasilien: En israelisk officer, Gedalya Tauber, greps i Brasilien för att ha förmått fattiga människor att skiljas från sina kroppsdelar. Tauber avlade bekännelse om sina landsmäns aktiviteter, omtalade IPS News den 23 februari 2004.

Ukraina: Jerusalem Post rapporterade den 23 juli 2007 om gripandet av ”en israelisk olaglig organsmugglarliga”, som hade skickat givare och mottagare med flyg till Ukraina.

I många fall var det israeler, som var läkarna, smugglarna och mottagarna av kroppsdelarna ifråga, då den judiska staten är det enda land i världen, där staten betalar för och de bästa läkarna lagligt arbetar med transplantation av olagligt erhållna organ, enligt vad tidningen Ha’aretz uppgav den 5 december 2003. Nästa steg bestod i att bygga upp internationella nätverk för detta slags handel. Judar är väl placerade för att invecklas i denna smutsiga hantering: det finns många judiska läkare, det finns många band mellan judiska församlingar i olika länder och det finns få moraliska hämningar.

Denna avsaknad av moraliska hämningar möjliggjorde för en ledande chabad-rabbin, Yitzhak Ginsburgh, att ge sin religiösa tillåtelse till en jude att ta levern från en goj, en icke-jude, även mot dennes vilja. Han sade: ”Om en jude behöver en lever, kan man då ta levern från en oskyldig icke-jude, som råkar gå förbi, för att rädda honom? Torah skulle sannolikt tillåta det. Judiskt liv har ett oändligt värde. Det finns något oändligt mycket heligare och mer unikt med ett judiskt liv än med ett icke-judiskt liv.” Detta enligt en intervju med honom som publicerades i Jewish Week den 26 april 1996.

Nutida israeler har glömt sin religion men behållit denna avsaknad av hämning. Den israeliska affärstidningen Marker publicerade den 18 oktober 2007 en ledare, skriven av en israelisk advokat, som rättfärdigade organhandel, då ju ”organ bara är en handelsvara och därför kan köpas och säljas som vilken vara som helst på en öppen marknad”.

Skillnaden mellan köpta och stulna njurar är nu inte så stor: om organ ”bara är en handelsvara”, är det givetvis tillåtet att ta sådana från palestinier, liksom det är ”tillåtet” att ta ifrån palestinier hundraåriga olivträd medan man bygger Muren.

Det är lätt att visa upprördhet, men det är inte lika lätt att bevisa att israelerna, som inte tvekar att bryta armar och ben och ösa napalm över skolbarn, håller sig för goda för att tjäna en slant på palestinska inälvor. Aftonbladets krav på en internationell granskning är rimligt: om israelerna inte gjort något orätt (utom att mörda hundratals unga män), har de intet att frukta av en internationell undersökning. Likväl vägrade Israel att låta FNs granskningskommissioner besöka Jenin efter massakern där 2002 och Gaza efter massakern 2009.

För Israel var det mest upprörande i denna affär den bräsch som gjordes i muren. Jag syftar inte på Sharons avskyvärda Mur, som skyddar det största judiska gettot i Mellanöstern, utan den mur av mediakontroll, som skyddar det utomlands. Judar köper medier över hela världen, icke för nöjes skull och icke för profiten, utan för det inflytande det ger över sinnena. Så är fallet i Sverige, där medlemmar av den pyttelilla judiska gemenskapen äger nyhetstidningar, tidskrifter, förlag och rent av det svenska Hollywood, AB Svensk Filmindustri. Dessa medier främjar aktivt den nyliberala politiken med privatisering, kommersialisering, massinvandring, nedmontering av välfärdsstaten – kort sagt: politik som är bra för rika judar.

Israeliska företrädare arbetar hårt för att hålla rapporteringen från Mellanöstern under sin kontroll. För några år sedan publicerade den ledande svenska vänsterradikala tidskriften Ordfront en tänkvärd artikel, ”Israels regim styr svenska medier”, av Johannes Wahlström. Den berättade om israelisk inblandning i den svenska pressen, om hur israeliska tjänstemän sökte upp tidningsredaktörer och korrespondenter. I den artikeln berättar Donald Boström den hemska historia han ville delge oss men inte kunde få igenom muren av proisraelisk censur i de svenska medierna.

Israel är inte det enda land som misstänks för dylika skändliga verksamheter. Carla del Ponte, tidigare chefåklagare vid FNs tribunal i Haag rörande krigsförbrytelser på Balkan, skrev i den bok hon utgav 2008, The Hunt: Me and War Criminals, att under beskydd av Kosovos befrielsearmé, denna NATOs och Förenta staternas bundsförvant, skulle hundratals unga serbiska fångar ha förts med lastbil från Kosovo till norra Albanien, där deras organ avlägsnades. Somliga fångar hade sytts ihop efter att njurarna avlägsnats, tills de dödades för andra livsviktiga organ. Carla del Ponte hade sett det hus, där dylika operationer utfördes, och hade träffat människor som varit inblandade i dem. En av dessa hade ”personligen gjort en organleverans” till en flygplats i Albanien för vidare befordran ut ur landet.

Men Carla del Pontes anklagelse mot albaner vållade inte något särskilt rabalder. Ingen fördömde henne såsom ”antialban”, och hon skulle inte heller ha brytt sig om det, om någon gjort det, ty det är fullständigt i sin ordning att vara antivemsomhelst, så länge man inte är antijudisk. Judarna har ett mäktigt vapen i sin ”antisemitism”-stämpel. Eller har de det?

Kan det vara så att denna för Israel så gagneliga fruktan för antisemitism inte längre gör någon verkan som trollformel? Det är möjligt. Obamas tal i Kairo har tydligen inte fått några omedelbara följder. Obama försökte utöva tryck på Israel att frysa bosättningarna, men förgäves. Har han misslyckats? Det är ännu för tidigt att avgöra, som Zhou Enlai brukade säga. Dylika förändringar sker sällan som genom ett trollslag… de tar sin tid. Färska rapporter om det judiska kriminella gänget i New Jersey, angrepp på Goldman Sachs, medaljer till Mary Robinson och Desmond Tutu, en utmärkelse till Felicia Langer, det projudiska socialistpartiets sammanbrott och ett antisionistiskt partis framväxt i Frankrike, Boströms artikel i Aftonbladet – de är alla små och skilda händelser, men tillsammans betyder de att förändringen kommer. Svenskar, fransmän, tyskar och rent av newjerseybor räds inte längre för att Washington skall komma dundrande emot dem till sionisternas försvar, såsom skulle ha skett i George W. Bushs dagar. Obama har till och med vägrat att utse en ny antiantisemitkommissarie, vilket Jerusalem Post uppgav den 30 juli 2009.

Mer än något annat är det denna tanke, som skrämmer Tel Aviv. Om man i dag låter svenskarna komma undan, så blir det i morgon någon annan, och då kommer rädslan för judarna att förvisas till kategorin omanliga, overkliga rädslor, liksom rädslan för möss.

En andra avslutning

Viktigare är att Israels harm är ett bevis – trots radikala kabbalisters och nyliberalers gillande – för att transplantation av mänskliga organ är något omoraliskt och gräsligt, som ligger alltför nära kannibalism, och det vet vi alla. Ja, det är förskräckligt, om israeliska soldater sliter njurarna ur palestinier och dödar dem efteråt. Men det är lika förskräckligt, om en vänlig läkare tar njuren från en arbetslös mekaniker i Detroit, vars hus en vänlig bankir återtagit, eller från en ukrainsk arbetare, som fått sparken av en belevad oligark, eller från en indisk småbrukare, som måste betala sin skuld till Monsanto. Varje fattig människa på denna planet är en palestinier – även om de sätt, varpå hon berövas sin egendom, kan växla. Denna styggelse måste hejdas. Människokroppen är helig. Dessa operationer alltför dyrbara för att kunna rättfärdigas. Mänskligheten måste övervinna sin fruktan för döden. Vi lever och vi dör. Det finns ingen anledning att slösa tiotusental dollar på att förlänga livet med dyrbara operationer, om dessa pengar kan användas till föda de svältande. Till detta skall jag återkomma senare…

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.

Originalets titel: The Return of the Body Snatchershttp://www.israelshamir.net/English/Body_Snatchers.htm

Israel Shamirs hemsida har adressen www.israelshamir.net

Featured Posts
Ryan Rodrick Beiler / Shutterstock.com

Autumn in Palestine

Autumn is beautiful in Palestine: overripe blue-green figs, unpicked pomegranates pecked by birds, heavy grapes turn red. Now is the ...

Read More

If They Are Bombed - They Are Daesh

President Putin is a pirate, no less. In his declaration at the UN, he stole President Bush Jr’s copyrighted 2001 ...

Read More

A Syrian Breakthrough

The Russians and their Syrian allies have cut the main supply line of the rebels to the north of Aleppo, ...

Read More

The Liberation of the Slaves

Donald Trump’s electoral victory unleashed pent-up tectonic energies on the unprecedented scale. The world has been changed, much more than ...

Read More

Evan El-Amin  /  Shutterstock.com

Les guerres de genre de H. Clinton

Est-ce que les hommes qui votent pour H. Clinton vont finir en enfer ? Je n'en suis pas sûr. Nous savons ...

Read More

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Israel Shamir © 2016 Frontier Theme