Mohamed Omar

http://alazerius.wordpress.com/2011/07/14/battre-an-salman-rushdie/

Postat i Aktuella händelser, Judendom, Revisionism, Sionism av Mohamed Omar den juli 14, 2011

Studiegruppen Aguéli i Uppsala hedrades av författaren Israel Shamirs närvaro. Han hör till den ringa men tappra hop sionismkritiker med judiskt påbrå som vitaliserar det intellektuella samtalet i väst. Av sin svenske son, journalisten Johannes Wahlström, har han beskrivits som en judisk motsvarighet till Salman Rushdie.

Shamir har fått utstå mycket för sin frispråkighet och sina ”hädelser”. Vi vet att det inte är lika opportunt att provocera judar som det är att provocera muslimer. Muslimer måste lära sig att tåla skämt, förvisso, jag håller med, men bör inte detta även gälla judar? Jag har lästSatansverserna och blev inte särskilt imponerad. Det beror inte på att jag är muslim. Jag skiljer på min religiösa och litterära smak. Skulle jag bara uppskatta renläriga, muslimska romanförfattare hade jag inte många att välja på.

Jag tycker inte att Shamir är en judisk motsvarighet till Rushdie. Jag tycker att han är betydligt bättre. Han är en större tänkare. Men också modigare. Den som lämnar islam blir mottagen med hyllningar, men den som lämnar judendomen blir förolämpad, klandrad eller ignorerad. Ex-judar är helt enkelt inte lika poppis som ex-muslimer.

Poppis inom den sioniserade, islamkritiska sfären idag är angloindiern Ibn Warraq, författare till Why I am not a Muslim. I den framställer han sig som en skeptiker i upplysningens och den engelska liberalismens anda som frigjort sig från irrationella, religiösa dogmer. Gott så. Ibn Warraq har en del poänger i sitt tal om det moderna Västerlandets förtjänster. Det är jag tillräckligt storsint att medge. Men ponera vilket förlag som skulle publicera en bok med titelnWhy I am not a Jew? För visst är väl även judendomens dogmer irrationella? Det tyckte åtminstone upplysningsfilosofen par excellence: den antisemitiske Voltaire. Det är bara att konstatera att det inte är lika politiskt korrekt att kritisera judendom som islam.

Kanske för att islamisk extremism är ett större problem än judisk invänder någon. För vem? Det är knepig fråga. För den vanlige muslimen är självklart muslimers tölpaktighet och muslimers pedanteri, i synnerhet wahhabismen, i högre grad en källa till huvudvärk och irritation i vardagen än judisk extremism och sionism. Men höjer man blicken och börjar titta på mediabolagen och de globala finanseliterna så ser man allt färre sura wahhabitiska miner. Fråga någon som just blivit rånad i en mörk gränd vem han tycker minst om: rånaren eller valutaspekulanten George Soros? Fråga en afghan som just fått handen avhuggen av en taliban vem han tycker minst om: talibanen eller Zbigniew Brzezinski, en av hjärnorna bakom wahhabismens införande i Afghanistan. Mikro- och makroperspektiv.

Ibn Warraq älskar att orera om den fria forskningens kittlingar, ifrågasättandets njutning, tvivlets berusning och skepticismens ljuvhet, men strax därpå tvärstannar han inför Förintelsereligionens bistra präster och kastar sig ned på sitt ansikte i skräckblandad vördnad. Vart är nu det voltairska fräcka flinet? För ateisten Ibn Warraq finns det med andra ord heliga tempel i vilka man inte får slå en drill.

Rushdie lämnade islam, vilket han har all rätt att göra, liksom Israel Shamir också har rätt att lämna judendomen. Men de har inte bara rätt att lämna religionen, de har också rätt att kritisera den. Att sökoch finna, men också att tappa eller kasta bort sanningar ingår i livets äventyr. Ivan Aguéli skriver: ”Man måste emellertid komma ihåg att vi själva ej existera utan vår fria vilja och ju mer vi följa vår fria vilja, desto mera äro vi oss själva. Att beröva någon hans fria vilja eller också tillägna sig den, i det man gör sig till hans andlige auktoritet eller förinta den eller förfalska den, det är ett avskyvärdare brott än våld, despotism eller mord eller att stinga ut ögonen på någon som är svagare än vi.”

Shamir inledde sitt föredrag med att förklara varför det lilla Palestina, det heliga landet, är så eftertraktat. För att förstå det måste man studera geopolitik, sade han. Politik och historia ska förstås i ljuset av geografiska förhållanden. Geopolitiska analyser ligger till grund för mycket av Imperiets planer och handlingar. Imperiets mål, konstaterade Shamir, är att styra världen.

Shamir uttryckte sedan sin beundran för överste Muammar Gadaffi som genom att beväpna folket med maskingevär visat att han litar på det och har dess stöd. Beundransvärd är också hans progressiva islamistiska ideologi som förenar tradition och modernitet, folkstyre och karismatiskt ledarskap. Idag är det Ahmadinejad, Gadaffi och Bashar al-Assad i Syrien som representerar de antiimperialistiska krafterna. Men de måste öppna upp för förändringar, menade Shamir. De behöver släppa in nytt folk. Särskilt Bashar är i händerna på en gammal envis säkerhetsapparat. ”Demokrati”, konstaterar han, ”är en god sak”. En av de saker som gjort honom så hatad av sionister är ju att han förespråkar ett demokratiskt Palestina.

A propos Wikileaks sade Shamir att han aldrig haft någon officiell position i organisationen. ”Jag representerar bara mig själv, men jag uppskattar Julian Assange arbete”. Samarbetet är så att säga mer vänskapligt än kollegialt.

Shamirs utmärkta essäsamling Blommor i Galiléen utgavs på svenska av Alhambra förlag 2003. Jag intervjuade honom i augusti 2009. Läs den här. Studiegruppen Aguéli hoppas att Shamir återkommer med en ny föreläsning nästa sommar.

Bloggaren ”Jag vill vara farlig” har skrivit en rapport från kvällen.

1 kommentar

« Valet mellan Gadaffi och den wahhabi-sionistiska koalitionen

Gilla

Bli först att gilla denna post.

En kommentar

Prenumerera på kommentarer via RSS.

Markus Andersson sa, juli 14, 2011 kl. 10:41 e m

Tack det var en intressant föreläsning, särskilt tycker jag om Isreal Shamirs enkla och raka visdomsord ” try not to be silly …” dvs var uppmärksam på den information och desinformation som dagligen omger oss och försök se och tänka från flera synvinklar när vi läser, ser eller hör något.

2. Israel Shamir i Uppsala

By Jonas Eliasson

http://jagvillvarafarlig.blogspot.com/2011/07/israel-shamir-i-uppsala.html

I helgen firade Julian Assange sin fyrtionde födelsedag på den herrgård i England där han sitter i husarrest. Kändisar som Brad Pitt och Angelina Jolie var inbjudna och inbjudan innehöll instruktioner för var man kan landa med privatplan och hur man tar sig till herrgården med helikopter. Några sådana instruktioner fanns inte för att ta sig till den källarlokal i ett studentområde i Uppsala där Israel Shamir föreläste igår. Faktum är att på den öppna inbjudan på Mohamed Omars blogg fanns inga instruktioner alls, inte ens en adress. Möjligen var det för att slippa problem med demonstranter eller hyresvärden (vilket har drabbat andra personer som talat inför Studiegruppen Aguéli). För Israel Shamir är en kontroversiell person (mer här). Blotta misstanken om en koppling mellan Wikileaks och honom har varit nog för att skapa skandal (merhär).

Men tillställning igår var mycket lugn. Ett tjugotal personer samlade i en källarlokal för två och en halv timme av föreläsning, frågor och samtal. Det finns några böcker till salu och i pausen bjuds det på kaffe i plastmugg. Ålderspridningen är stor, könsfördelningen mer enhetlig (en kvinna finns i publiken). Ungefär hälften av åhörarna verkar ha utländskt påbrå vilket är en inte helt irrelevant uppgift: Israel Shamir anklagas ofta för att vara antisemit och en genomgång av studiegruppens talarlista visar att gruppen lätt skulle kunna placeras i facket “högerextrema” men saker är inte alltid så enkla som man kan tro.

Nåväl, om Israel Shamir är antisemit så verkar han (i alla fall på föreläsningen igår) ha ett förvånansvärt svagt fokus på judar och Israel. Han börjar med att förklara vad han tror ligger bakom hela Plestinafrågan. Svaret är geopolitik och de brittiska imperieambitionerna under slutet av 1800-talet. Enligt Shamir kan man hitta svaret hos den brittiska akademikern Halford Mackinder som introducerade “hjärtlandsteorien”. Enligt denna behöver ett imperium som vill behärska världen behärska vissa centrala punkter på jordklotet och en av dessa är Jerusalem. Eftersom britterna inte hade några naturliga allierade i området så skapade och understödde den brittiska underrättelsetjänsten sionismen. Än idag fyller Israel funktionen av ett verktyg för Imperiet (som idag har släppt tanken på att vara ett brittiskt imperium) för att kontrollera Jerusalem. En förklaring som bygger på geografi istället för metafysik. På frågan om vilka som idag styr Imperiet så svara Shamir efter viss eftertanke att det kan vi inte veta (bland annat med hänvisning till Leo Strauss tankar om exoteriska och esoteriska budskap i politiken (mer läsninghär)).

Efter denna inledning går Shamir vidare och pratar om “den arabiska våren”. Han menar att det är svårt att veta inte bara vad som kommer att hända, utan även vad som har hänt. Att revolutionerna har startats, eller i alla fall stötts, av Imperiet menar han är ställt utom tvivel men varför är svårare att förstå. I flera fall var de regimer som störtats allierade till Imperiet (till exempel Egypten) och levde upp till det gamla talesättet “He may be a son of a bitch, but he’s our son of a bitch”. Men kanske så tröttnade Imperiet på att bara ha makt över ledarskikten och ville göra om hela länderna och befolkningarna. Imperiet vill krossa de gamla strukturerna och traditionerna och omskapa hela samhället. Här, säger Shamir, finns en utmaning för Imperiets motståndare: hur ska man kunna bevara det gamla samhället utan att förfalla till ren konservatism (“vi vill ha det som det var för hundra år sedan”)?

I några andra delar av “den arabiska våren” verkar Imperiets motiv vara enklare att förstå. Både Libyen och Syrien är anti-imperialistiska stater vars regimer Shamir hoppas kan bli kvar vid makten. Dock verkar han se stora behov av reformer framförallt i Syrien medan han känner stor beundran för Gaddafi och dennes relation till sitt folk. För att följa det som händer i Libyen rekommenderar Shamir sin vän Thierry Meyssan. Även om Shamir säger att demokrati är ett bra styrelseskick så fungerar en stark ledare som följer folkets vilja lika bra. “Den arabiska våren” är dock inte det första exemplet på hur Imperiet försökt omskapa och integrera sina allierade. På 60-talet, menar Shamir, var Sverige ett fantastiskt land. Anti-imperialismen var stark och förståelsen för Sovjetunionen stor. Idag har Sverige istället trupp i både Afghanistan och Libyen. Vad har hänt? Jo, en genomgripande kampanj för att ändra folkets attityder där de fabricerade ubåtskränkningarna var en central del. Genom dessa väcktes misstron mot Sovjet och folket fördes bakom ljuset.

Så tillbaks till ingressens tema: på några direkta frågor talar Shamir lite om Wikileaks. Nej, han har inte haft någon officiell roll inom organisationen men han känner Assange och beundrar dennes arbete. Om Assange skulle hamna i fängelse är det tveksamt om Wikileaks skulle överleva. Sades det då alltså inget riktigt kontroversiellt igår? I stort sett nej, men Shamir valde också att undvika det. Frågan om vad han ansåg om förintelsen av judar under andra världskriget besvarades med “detta kan vi inte tala om här”.

Mohamed Omars version av kvällen här.