Israel Shamir

Ideas that will Derail the descent to Barbarity

Samurajer utan vapen

{“The Green Rain of Yassouf”}

Övers. från engelska Astrid Ericson Bahari

Att plocka oliver påminner om att räkna sina bönepärlor, genom den tröstande, mjuka och sinnliga beröringen. Orientaliska män bär radband av trä eller sten om handleden för att påminna om bönen och för att lugna de trasiga nerverna, men oliver är mycket bättre; de är levande. Oliver är mjuka men inte sköra, som bondflickor, och att plocka dem har något trösterikt över sig: ingenting kan gå galet. Oliverna lösgör sig från sin gren utan fruktan eller ånger, glider mjukt ner i handflatan och rullar vidare ner i säkerhet på de utsträckta lakanen.

Det är skördetid och varje träd på sluttningen tas om hand. Hela familjer är ute, under träden och uppe på stegar, och bildar en riktig scen för en Pieter Bruegels pensel. Vi plockar oliver tillsammans med familjen Hafez, vi är fem-sex stycken och vi står under det skrovliga gamla trädets tjocka grenar och fingrar på detta levande radband av Vår fru, det vackra landet Palestina. Med hår som mogen minnesotamajs, himmelsblå ögon — oväntade drag för en främling, men inte obekanta i dessa trakter — och skrattande mun, klättrar sjuåriga Rowan, dotter till den originelle och skarpsinnige Hafez, upp till toppen av trädet, och oliverna hon plockar faller ner på våra händer, axlar och huvuden som grönt regn. Innan vi går vidare till nästa träd, lyfter vi upp kanterna på lakanen och oliverna rinner i en tjock ström ner i korgen. En ljusgrå åsna betar i närheten och samlar kraft för sin insats: han kommer att bära korgarna till byn ovanför dalen.

Vi plockar oliver i Yassouf, en lyckligt undangömd by på höglandet. Dess rymliga och höga hus, byggda av lätt och porös sten, bevittnar rikligheten skapad av oförtröttliga bönders möda, breda trappor leder upp till de platta taken, där man sitter och umgås varma sommarkvällar och njuter av brisen från Medelhavet långt borta. Där finns många granatäppelträd, och Yassouf omnämns i en tusen år gammal beskrivning av byn, av en samtida till William Erövraren, som rik på granatäppelträd och för den lärde shejken al-Yassoufis visdom, som gjorde sig ett namn ända borta i Damaskus.

Det är som paradiset, eller nära nog. Vi kom igår till byn som är byggd på bergskammen mellan två dalar. Ovanför byn står byns gamla helgedom, bema, kvar på en kulle, en av de höglänta platser där Hafez och Rowans förfäder bevittnade den mirakulösa föreningen mellan himmelska och jordiska krafter. Byborna går ofta hit, för att söka andlig tröst, så som deras förfäder gjort, folket i detta lilla furstendöme i Israel. Vi är i det Heliga Landet, och för dess människor går ett trons mirakel hand i hand med det dagliga slitet. De bibliska kungarna försökte bannlysa dem och monopolisera tron i centraliserade, lättbeskattade och lättkontrollerade tempel, men vanligt folk föredrog sina lokala helgedomar för den dagliga tillbedjan. Båda dessa inställningar levde vidare genom seklerna och smälte samman. Det konungsliga sätet blev den fantastiska umayyadiska Aqsa-moskén, och uppe på toppen av Yassouf, där ber man fortfarande till sin Gud.

Där finns de ärevördiga gamla träden och en helig brunn som aldrig sinar ens i hetaste juli, men vilar under den regniga vintern, en helgad grav som förmodligen bytt namn många gånger sedan urminnes tid, och nu kallas Sheikh Abu Zarad. Där finns ruiner från Yassoufs äldsta tid, mer än fyra tusen år sen, och byn har aldrig övergetts sen dess. Den ansågs som en del av Josefs stam, den starkaste av Israels stammar. När Jerusalem föll under judiskt styre, bevarade dessa landskap och dessa människor sin egen israeliska identitet, och accepterade så småningom Kristus. Den kupolformade helgedomen på toppen kallar fortfarande till bön. I februari blir kullens topp vit av mandelblom, nu är den grön och färsk och bjuder på en superb utsikt över Samariens böljande kullar.

Men vi kom för sent för utsikten från kullen och solen går ner tidigt om hösten. I stället gick vi i skymningen ner mot byns källa, byns bultande hjärta. Vattnet porlade tyst ur klippans öppning, flöt in i den täckta tunneln och vällde ut för att ge liv åt trädgårdarna. Vi satt under fikonträden, och de sträckte ut sina breda flikiga blad som när japanska noh-dansare höjer sina solfjädrar, i en enda oavbruten behagfull rörelse. I månskenet började stora svarta fjärilar flyga omkring mellan bladen: det är fladdermöss, de som dväljes i de närbelägna grottorna, och kommer fram i mörkret för att dricka vatten och kalasa på frukterna.

Vanligtvis flyter ett samtal vid källan fritt och glatt som dess vatten. Det finns ingen bättre plats att sitta och prata med byborna om skörden, den gamla goda tiden, barnen och Edward Saids senaste essä utgiven i den lokala tidningen. Bönderna är inga tölpar; vissa av dem har rest i den stora världen, från Basra till San Fransisco; andra har gått på universitetet i grannskapet. Sin politiska utbildning har de fått i israeliska fängelser, ett nästan oundvikligt stadium i en ung mans uppväxt i vårt land. Deras hebreiska, som de tillägnat sig genom långvarigt arbete på israeliska byggarbetsplatser, är flytande och idiomatisk, och de praktiserar den gärna med vänligt sinnade israeler.

Men nu var våra värdar tungsinta, och bekymren syntes i deras sorgsna ögon. Till och med vid middagen, när vi festade på ris med nötter och yoghurt, verkade de allvarstyngda. Vi visste skälet: ett nytt bosättarfäste hade slagit ner på kullens topp, och spridit sina spindelvävsvingar över byn. Armén konfiskerade Yassoufs marker för militära ändamål, och lät bosättarna ta stället. De byggde ett prefabricerat betongmonster omvärvt av taggtråd, med vakttorn insprängda här och där, och gav det namn efter den närbelägna Äppelkällan. Inbyggarna var ovilliga att stanna kvar på mark som stulits för tio år sen från Yassoufs invånare, men fortsatte inkräkta på hela landsbygden och sprida sina metastaser till de omgivande kullarna, förstöra olivträden och vinstockarna.

Bönderna vågade inte gå till sina egna marker, för bosättarna var hårda män med gevär, snabba att dra. I fem år måste de hålla bönderna borta, och efter det skulle, enligt en lag de funnit i de gamla böckerna, marken som legat i träda tillfalla staten. Den judiska staten. Staten skulle ge marken till de judiska bosättarna. De måste hålla bönderna borta i fem år, sen skulle allt bli deras. Under tiden försökte de svälta ut bönderna.

Byn skars av från omvärlden genom djupa diken och höga jordvallar. Till och med små gator utan trottoarer som knappt rymde ett fyrahjulsfordon blev stympade av armén. Byn blev en ö. Den brittiske ambassadören i Tel Aviv sade nyligen att Israel håller på att göra Palestina till ett stort koncentrationsläger. Han hade fel. Istället för ett läger har de skapat en ny Gulag-arkipelag. Nobelprisförfattaren Alexander Solsjenitsyn som skrev om Gulag, hävdade att den ursprungliga ryska arkipelagen var utarbetad och administrerad av judar. Hans påstående blev kritiserat och förnekat av judiska organisationer. Det finns emellertid ingen tvekan om vem som skapade Palestinas Gulag. Bilar kan varken lämna eller komma in i ön Yassouf, och besökare är tvungna att lämna sina bilar innan de går över till fots. Den närmaste staden, Nablus, Neapolis i äldre tid, ligger bara halvannan mil härifrån, men kräver en fyra timmars lång förödmjukande bilresa med vägspärrar. Det tog oss en evighet att nå Yassouf, medan vi tog oss igenom otaliga checkpoints och vägspärrar, och vi fick lämna bilen en kilometer från byn, hindrade av oöverstigliga belägringsfördämningar.

På vägen dit syntes förödelsen överallt: olivträd på båda sidor om vägen var antingen knäckta eller uppdragna med rötterna, som om detta vördnadsbjudande träd var judarnas främsta fiende. Och på sätt och vis var de det också. Oliver är palestiniernas främsta inkomstkälla och böneman. Deras vanligaste rätt består av platt ugnsbakat bröd och olivolja, kryddat med timjan, och friskas upp med en klase vindruvor. Deras kungar och präster smordes med olja. Kyrkans sakrament, en dyrbar gåva till mänskligheten, är ett olivens helgande. Vid dop blir man bland palestinierna smord med olja innan vattendopet, och deras hud bevarar olivoljans mjuka smidighet. Oljan används vid bröllop och vid de sista ritualerna, där det oupplösliga bandet mellan landet och dess folk bekräftas. John Allegro, känd forskare om Qumran-rullarna, förstörde sitt rykte genom att skriva om en kättersk bok i vilken Jesus Kristus förknippas med hallucinogen svamp. Om och när jag beslutar att följa i hans spår, tänker jag sammanlikna olivträdets jungfruliga olja med Vår Jungfru, Palestinas överlägsna fredsmäklerska.

Så länge det finns oliver är Palestinas bönder oövervinnliga, och det är därför deras vedersakare riktar sin vrede mot träden. Vi, internationella och israeliska vänner till Palestina kom, som de sju samurajerna i den gamla Kurosawa-filmen, för att hjälpa bönderna att plocka sina oliver och att skydda dem från rövare.

Av allt det goda man kan göra för vår goda Jord, är det bästa och behagligaste jag vet att hjälpa palestinierna. Kibbutzen kan inte tävla med det. Unga kibbutzniks är oftast tråkiga och reserverade, medan gamla kibbutzniks är… ja, gamla. I en kibbutz har du antingen sällskap av andra utlänningar, eller inget alls. Palestinier är så vänliga, så öppna och så snara att prata med en. Volontärerna badar i vänlighet, bor i förtrollande byar, ser den varma, blå himlen över det ojämförliga palestinska landskapets kullar, och åtnjuter en fantastisk gästfrihet hos bönderna. Och om de någon gång beskjuts av bosättarna eller av armén, är det bara lite betalning för allt det roliga, ett extra underhållningsarrangemang av IDF (Israelian Defence Army). När allt kommer omkring är det ju därför samurajerna behövs.

Vi plockade oliver, fyllde korgarna med det gröna guldet när en jeep plötsligt körde ner på den skumpiga, steniga vägen, och tvärbromsade intill oss, Den rev upp ett stort dammoln och bakom den syntes ett större fordon, en militärbil full av soldater. En man hoppade ur jeepen och siktade med sin M-16 rakt på barnet i trädet.

– Stick era jävla araber! skrek han på brooklynesiska. Han lyfte upp en sten och slängde den rakt på den närmaste gruppen av plockare. En bonde, som inte hann vända sig om, träffades på handen. – Ett steg till och jag skjuter! skrek han när Laurie försökte prata med honom.

Bakom vägkröken dök tre springande män upp. De såg helt obeskrivliga ut. På deras rakade pannor satt svarta lådor fästade med smala svarta remmar, och svarta remmar korsade deras bara armar. De hade mörka byxor, mörka t-shirts, medan vita sjalar med svarta ränder flaxade på deras ryggar. De riktade sina gevär mot oss. De såg ut att vara besatta av någon demon från fjärran land, dessa unga män i judisk ritualutstyrsel och med idéer från Josuas Bok. Jag blev inte förvånad när en av dem drog fram en lång böjd kniv. Scenen påminde mig om Tidmaskinen av H G Wells, de vildsinta morlockernas plötsliga uppdykande och deras attack mor det pastorala Eloi.

De knuffade kvinnorna och svor åt männen med ögon brinnande av hat. Palestinierna, som timida bönder, drog sig undan. Som vapenlös samuraj försökte jag komma till tals med angriparna.

– Låt bönderna skörda sina oliver, vädjade jag. Var goda grannar till dem! – Stick din arabälskare, väste en av dem. Du stöder våra fiender. Det är vårt land. Det är judarnas land, goyim hör inte hemma här.

Under fredligare omständigheter skulle jag ha skrattat: dessa störda unga män från New York ville kasta ut de rättmätiga ättlingarna till Israels land från deras förfäders jord. Bortsett från den otroliga dumheten i att hävda två tusen år gammal rätt till landet där fem års frånvaro raderar alla rättigheter. Bortsett från att deras “judiska” förfäder förmodligen fotvandrat från eurasiens stäpper och aldrig såg Palestina. Bortsett från att judarna i gamla tider aldrig levde i och sällan besökte landet Israel, mellan Bethel, Carmel och Jezreel. Då skulle lika gärna rumänska gästarbetare från Bukarest kunna komma och kräva Florens tillbaka, genom att hävda släktskap direkt till de antika romarna. Men gevären var ingenting att skratta åt.

– Varför bränner ni oliverna, är de också era fiender? – Ja, våra fienders oliver är också våra fiender. Och ni är också fienden! skrek han gällt. Antisemiter!

Det ordet är som magi för amerikaner. När helst en amerikan kallas antisemit förväntas han knäfalla på marken och svära det judiska folket evig kärlek och trohet. Jag vet det eftersom jag dagligen får brev av folk som blivit kallade antisemiter för att de stöder palestinierna, och inte står ut med det. Jag ger dem en psykologisk första hjälpen. Efter att ha blivit straffad för anti-sovjetisk verksamhet, fördömd för anti-amerikanska åsikter, anti-nominell anti-kvitetsälskare, tar jag anti-semitetiketten med fattning. Om någon numera inte blir kallad anti-S, måste man ha hamnat fel, klämd mellan Sharon och Soros.

Precis som “arabälskare” eller “niggerälskare” är “anti-semit” ett invektiv som smetar ner sin användare genom association. Det används ofta av bosättare, av Foxman spionmästaren, Kathane rasisten, Mort Zuckermann, ägaren till USA Today, Conrad Black, make till Barbara Amiel, Sharon massmördaren, Richard Perle vapenskramlaren, Tom Friedman lagvrängaren, Shylock lånehajen och Elie Wiesel, betala-medan-du-gråter-holocaust-snyftaren. Det användes mot T S Elliot och Dostojevski, Genet och Hamsun, St John och St Paul, Marx och Woody Allen, och det är ett betydligt bättre sällskap att befinna sig i. Men våra amerikanska vänner tvekade ett ögonblick, våra goda israeler började förklara sin hållning, och då var det en bra, engelsk tjej från Manchester, Jennifer, som med brittisk överlägsenhet räddade dagen genom sitt bryska “fuck you”. Mynningen på M-16-geväret gjorde helt om och vändes mot henne. Soldaterna tittade intresserat på vad som hände. Jag vände mig till dem.

– Stoppa dem! De pekar sina gevär mot oss! – De har inte skjutit er än, svarade sergeanten.

Soldaterna tänkte inte blanda sig i så länge morlockerna fick som de ville. Hade vi engagerat dem, skulle vi snart få påhälsning av den judiska statens fruktade väpnade styrkor. Morlockerna visste det lika bra som vi: de slog sönder Daves kamera, knuffade Angie, öste okvädingsord över flickorna och kastade sten.

– Tänker ni inte stoppa dem? vädjade jag till soldaterna.

– Ledsen, hörru. Det är bara polisen som får handskas med dem, svarade officeren. Men vi kan arrestera ER om ni insisterar.

Armén tar alltså hand om palestinierna och polisen tar hand om bosättarna — detta enkla knep är en av de bättre uppfinningarna av judiskt snille. De lånade troligen det av europeiska bosättningar i Kina, där de hade olika polisstyrkor och olika lagar för européer och kineser. Det är därför morlockerna får göra som de vill. Palestinierna var tydligt upprörda: de var inte krigare utan bönder med kvinnor och barn som ville få skörda sina oliver: de hade inte kommit hit för att dö. Inte än i alla fall. Bosättarna dödar byborna som sport eller för skojs skull, med eller utan provokation. Men oliverna måste plockas och dödläget fortsatte

– Det är bosättarna som skapar hela problemet, ropade Uri, en god israel som höll undan bosättarligisterna till höger om mig. Utan dem skulle vi leva i fred här. Vi skulle kunna besöka Yassouf med pass, som turister. Det är de, bosättarna.

Och det var verkligen lätt, nästan obligatoriskt att hata dessa ondsinta, unga män, som fördärvade grödor och lät byar svälta. Denna speciella bosättning är känd som ett bålverk för kathanistisk nazifierad judisk tro; de firade mordet på premiärminister Rabin, de dyrkade Goldstein, massmördaren från Brooklyn, de publicerade den förbjudna boken av Rabbi Alba som öppet proklamerade judarnas religiösa plikt att utrota icke-judar. De var så onda att det inte krävdes någon ansträngning att hata dem och hålla med Uri.

Men när jag tittade på soldaternas tomma ansikten mindes jag något från min barndom. Gangsters går inte runt och rånar främlingar. De skickar ut ett barn för att befria en från bördan av ens plånbok. Om man knuffade undan barnet, var de över en som ett ton tegelstenar för att ha antastat pojken. Det var helt meningslöst att hata grabben eftersom han var utskickad av de stora skurkarna.

De unga knäppgökarna var utskickade av större skurkar. Det var därför soldaterna inte lyfte ett finger när de attackerade bönderna. Det var arbetsdelning: ligisterna svälte ut bönderna, armén skyddade ligisterna och regeringen stödde dem. Medan armégevär höll palestinierna i schack, höll USA:s armé Irak i schack, den enda stat i regionen som kunde skapa en maktbalans, och USA:s diplomater lade in sitt veto i Säkerhetsrådet. Och bakom dem kunde man se de ännu större skurkarna, som inte brydde sig om varken oliver, bönder eller soldater. I ena änden av beslutsprocessen fanns en galen brooklynbosättare med en M-16, och i den andra änden Bronfman och Zuckerman, Sulzberger och Wolfowitz, Foxman och Friedman.

Och någonstans däremellan fanns vi, israelerna och de amerikanska judarna, som röstade och stödde planen, ty utan vårt stöd, skulle Wolfowitz ha måst erövra Baghdad på egen hand och Bronfman fått bränna oliverna själv.

Nå, var och en har sin plåga, och vi var tvungna att handskas med vår. Yassoufs bönder och deras internationella hjälpare, dvs vi, stod där vi stod. Polisen kom och förhandlade med bosättarna. Efter en stund kom en smilande kortsnaggad sambandsofficer ner till oss.

– Ni kan plocka era oliver, men gör det nere i dalen där bosättarna inte ser er och blir uppretade.

Det var en liten seger, en kompromiss, men det spelade ingen roll. Vi skulle skörda oliver, det var huvudsaken. Vi rullade ner i dalen och skörden fortsatte. Återigen rann de gröna och svarta oliverna i strömmar ner på lakanen på marken. De växer på samma träd, då Gud gjorde dem olika varann, vissa gröna och vissa svarta, berättade Hussein för oss, men de ger samma olja. Det var ett Guds tecken till oss människor: vi är skapade olika, och det är en god sak; världen blir vackrare och mer varierad, om vi kommer ihåg vår gemensamma mänsklighet.

Vi dukade upp vår lunch under ett stort olivträd. Umm Tarik, den enda kvinnan i färgglad nationaldräkt, hämtade stora, runda bröd direkt från ugnen. De var generöst smorda med olivolja och vit getost. Hassan bjöd runt en zir, en palestinsk amfora fylld med kallt vatten från Äppelkällan. Ziren var kall och våt utvändigt, täckt av minimala daggdroppar. De är gjorda av porös lera, och svettas ymnigt medan de kyler drycken på insidan. Med åren täpps porerna igen och sedan kan de användas för att lagra vin eller olja.

– Jag saknar Ramat Gan (en förort till Tel Aviv), sade Hassan. Innan problemen började brukade jag jobba där med att måla hus. Det var ett bra arbete, och min jemenitiske arbetsgivare var en hederlig karl. Han behandlade mig som en familjemedlem. Ibland sov jag över där och tog en kvällspromenad i Tel Aviv vid havet. Jag har inte lämnat byn på två år nu.

Alla hade goda minnen från den tiden då de arbetade i de stora städerna i västra Palestina, och kunde komma hem med lite pengar. Överallt i världen tar bönder och torpare jobb i städerna medan deras mark inte kräver arbete i form av skörd eller sådd. För lokalbefolkningen är det “judiska” Tel Aviv och Ramat Gan inte mer främmande än det “arabiska” Nablus eller Jerusalem. Palestina är ett litet land och Yassouf ligger precis i mitten av det, fem mil från havet och fem mil från den jordanska gränsen. De västra industristäderna byggdes upp långt före bildandet av staten Israel. De byggdes av bönder från Yassouf, och de var också deras. Inte bara deras, men också deras.

– Historien om det Heliga Landet upprepar historien om Guds löfte, sade pastorn. Kristus sade: Alla är utvalda. Judarna svarade: tyvärr, det är bara vi som är det. Nu när palestinierna säger: Låt oss leva tillsammans i detta land. Och judarna svarar: tyvärr, det är bara till för oss. – Det borde bli en självständig palestinsk stat, sade Uri, med egen flagga och en riktig gräns. Barak lurade alla när han lovade att splittra upp ert land i små enheter. Vi borde gå tillbaka till —67 års gränser, och sen skulle det ordna sig. – Vet ni att Talmud förordar delning, sade jag. Två män fann en sjal och båda två sade: Den är min. Den första sade: Dela den rättvist mitt itu. Den andre sade: Nej, den är bara min. Domaren sade: Det föreligger ingen oenighet om hälften av sjalen, båda är överens om att den ska tillhöra den andre mannen. Jag ska dela den återstående delen av sjalen lika, så att den förste mannen, som sökte rättvisa, får en fjärdedel, medan den andre mannen, egoisten, får tre fjärdedelar.” Det är den judiska inställningen. Den kanske palestinierna också borde anamma.

Kamal slängde ett par brutna kvistar på den lilla elden för att laga kaffe. Han var en äldre man, respekterad i byn, en betydande man för den lokala politiken och bortom den. Som tjugoåring hade han 1967 måst lämna sin nyfödda dotter när han blev dömd till tjugo års fängelse av judarna för att han tillhörde motståndsrörelsen. Han kom ut från det evigt skuggade Ramleh Gaol när hans dotter var tjugoett.

– Vi har också en berättelse om att dela upp ett fynd, sade Kamal. Det är berättelsen om en kvinna som fann ett barn och tog hand om det. Sen kom barnets biologiska mor och krävde det tillbaka. De gick till Sheikh Abu Zarad för att avgöra tvisten, och sheiken sade: Jag ska dela barnet i två delar, och ge er hälften var. Då sade den första kvinnan: Bra, vi delar barnet. Men den andra kvinnan sa: Mitt barn ska inte bli slaktat och delat, ta honom, det är bättre han är din än bara död. Och sheikhen gav barnet till den andra kvinnan, som var den rättmätiga modern.

Mina kinder hettade av skam. Kamal hade inte berättat något nytt för mig, men jag, som hade velat vara vitsig, hade glömt visdomen i Salomos uttalande, och han, en riktig ättling till Bibelns hjältar, hade påmint mig om den. Palestinierna hade, likt den riktiga modern, inte gått med på en delning. Historien skulle ge dem rätt: Palestina kan inte delas. Bönderna behöver industristäderna för att säsongsarbeta i och för att sälja sin olja, de behöver Medelhavets stränder vars vågor bara är några kilometer ifrån deras hem. Judarna kände den starka dragningen från landet, och det drog dem ända till Samariens kullar. Bosättarna var inga monster, men totalt vilseförda män. Precis som jag, läser de för mycket i den babyloniska Talmud och för lite i den palestinska Bibeln. De sökte en förening med Palestinas förtrollade land, och de älskade det med en märklig, nekrofilisk kärlek. De var redo att döda landet bara för att få det. Istället för hat, kände jag medlidande med bosättarna. De hade ju en unik chans att skapa fred med sina grannar, och med landet, och de sumpade den. Genom att förstöra landet förbereder de sig för en ny exil med sina egna händer. Den riktiga modern kommer att få barnet, och därför är Palestinas seger oundviklig, ty Salomos dom är bara en omskrivning för den gudomliga domen.

Featured Posts
Evan El-Amin  /  Shutterstock.com

Les guerres de genre de H. Clinton

Est-ce que les hommes qui votent pour H. Clinton vont finir en enfer ? Je n'en suis pas sûr. Nous savons ...

Read More

Evan El-Amin  /  Shutterstock.com

Clinton's Gender Wars

Will the men voting for Mrs Clinton end up in Hell? I am not sure. We know that women who ...

Read More

A Syrian Breakthrough

The Russians and their Syrian allies have cut the main supply line of the rebels to the north of Aleppo, ...

Read More

If They Are Bombed - They Are Daesh

President Putin is a pirate, no less. In his declaration at the UN, he stole President Bush Jr’s copyrighted 2001 ...

Read More

The Liberation of the Slaves

Donald Trump’s electoral victory unleashed pent-up tectonic energies on the unprecedented scale. The world has been changed, much more than ...

Read More

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Israel Shamir © 2016 Frontier Theme